Torsdag
(null)

Nu har det gått en vecka sen jag fick cytostatika omgång nummer 2, bara 4 kvar.

Ligger i sängen och försöker väcka min kropp som inte alls vill. Den vill inte sova men inte heller vakna och sträcka på sig och börja leva. Så trött ända in i märgen, molande malande värk i lederna i benhinnorna. Huden är torr och känns bränd, lite lätt rödaktig. Inatt har jag fått röda kliande prickar på huvudet i ansiktet och över hela kroppen, slemhinnorna torkar, fy vad hela jag protesterar!

Jag som mådde så bra dom första dagarna efter cytostatika behandlingen. Precis som förra gången! Orkade vara ute, vara uppe, läsa, prata. Sen måndag kväll och tisdag så föll  jag ihop. Ingen ork inombords,  ingen matlust, ingen törst, ingen lust till eller för någonting. Tillochmed att ligga i soffan är jobbigt!!!
Allt blir en kamp. När en vet hur viktigt det är att äta, dricka och röra på sig för att kroppen ska kunna hela och läka. Hur viktig varje liten droppe vätska och tugga mat är för att processen ska gå smidigt. När intaget blir till en kamp. Jag vill men kan inte! Jag vill men orkar inte! Jag vill men det smakar inget! Jag vill men det gör ont! Jag vill inte!

Igår, onsdag blev det ohållbart jag klarar inte av att själv få i mig den mängd näring och vätska jag behöver för att orka. Så skönt att då ringa till onkologen bli bemött med värme och klokhet. Känna sig stolt över att be om hjälp och bli hjälpt direkt utan behöva skämmas eller känna sig "misslyckad". Bli sedd och lyssnad på. Få höra att allt är biverkningar som jag kan och bör få hjälp med inget jag ska lida mig igenom tvärtom! Nästan så att dom förväntar sig eller kräver att jag ska ta mitt ansvar och hjälpa dom läka mig! Otroligt skönt!
En liter dropp, blodprover  och några timmars övervakning var allt som behövdes den här gången för att få mig lugn och balanserad. Jobbet är inte färdigt eller över men vätskebalansen stabiliserad och vetskapen om att jag kan komma upp och "tanka" lite energi fylla på mina depåer gör det hela så mycket lättare. 
Jag fortsätter fylla i min Matdagbok, vilket är ganska spännande! Inser att vi nog alla ljuger rätt friskt för oss själv om vad vi faktiskt stoppar i oss under ett dygn. 
Ljuger åt båda håll, om hur mycket eller lite hur näringsrikt eller fattigt hur vällagat eller torftigt vi faktiskt petar i oss. 

I mitt fall just nu är det skrämmande att svart på vitt se hur lite jag lyckas äta och dricka i relation till hur mycket jag tror att jag får i mig!




Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress