Lördag morgon
(null)

Vaknade imorse och såg årets första snöflingor sakta falla ner från himlen. Måste erkänna att det gjorde mig glad och förhoppningsfull. Jag är något förvånad över mina egna känslor trodde inte att snö med tanke på förra årets kaos skulle väcka den typen av känslor inom mig?!. Bilden av ett snöklätt tyst landskap känns rogivande och läkande. Precis vad jag behöver!

Veckan som gått sen behandling nr. 3 har varit tung. Trots reducerad cytostatikados vilket isig borde gjort den här återhämtningen något lättare så är min kropp så trött och sliten! Huden är stram och spröd, fingertopparna och nagelbanden spricker trots att jag smörjer och smörjer. Fötterna värker och hälarna gör ont att gå på. Benen värker, känns tunga och oformbara som om musklerna krympt och inte orkar bära min kropp. Vill så gärna att det här är över så jag sakta kan börja återskapa mig själv och min kropp och få tillbaka styrkan och kraften.

Så svårt att beskriva hur jag mår eller känner mig, hur märkligt det är när ens kropp känns totalt främmande. När bilden i spegeln visar en trasig kvinnokropp som liksom tappat sina konturer och sin glans. Långt från den kropp jag är van att se och känna. Bilden av mig själv och "mitt jag" är ju skapad och formad i mitt eget huvud så varför är det då så svårt att titta på min nya spegelbild? Varför är den så främmande, skrämmande och ful. Vilka samhälleliga normer (medvetna och/eller omedvetna) är så djupt  nedladdade och rotade i mitt undermedvetna att jag tillochmed nu värderar min kropp utifrån hur den ser ut istället för vad den just nu går igenom. 



Fredag natt
Ligger vaken och reflekterar över allt som hänt och det jag hittills gått igenom.

(null)

Igår genom gick jag min tredje cytostatika behandling helt ofattbart, tiden har gått så fort samtidigt som det känns som en evighet sen hela den här resan startade i juli! 
Alla läkarbesök, tråkiga besked, fantastiska människor jag mött inom vården, operation, rehabilitering, tårar, vänner, hjälp, lärdomar, glädje och sorg!
Jag är så glad och samtidigt så stolt över mig själv att jag klarat av 3 av 6  "kick ass" behandlingar som är en mix av den starkaste sortens preparat som används inom bröst cancer behandling idag. Dessa veckor har varit rejält tuffa och fulla med biverkningar som både smärtat, kliat och hållit mig vaken om nätterna. 
Pågrund av alla mina biverkningar så beslutade mitt läkarteam att sänka dosen av Herceptin  (cytostatikan som ger mig mest biverkningar) till 80%, detta i hopp om att minska mina besvär och göra återhämtningen kortare och lättare. Samtidigt som dom hoppas att den ska vara tillräckligt stark för att bekämpa de väldigt aggressiva Her-2 angripare som äter mina friska celler. 
Dom kommande tre behandlingarna kommer att vara mycket snällare och förhoppningsvis med färre besvärliga biverkningar som dränerar och plågar mig. Visst kommer dom att bjuda på andra utmaningar helt säkert men inte så tuffa som dom jag redan gått igenom hoppas jag!

Dagen idag har varit nästintill symtomfri vilket gett mig en chans att hämta energi. Energi jag så väl behöver för att orka vakna varje morgon och älska livet. 
Vilket inte är så lätt när så mycket har hänt! 
Ja inte bara med min kropp rent utseende mässigt, vilket isig känns så ytligt och utseende fixerat och tar en hel del energi. Förändringen gör mig också ledsen och frustrerar då det tar sån tid att vänja sig vid min spegelbild som enbröstad och skallig. 
Det blir lättare å lättare för varje dag och för varje ny turban och sjalknytning jag lyckas med,  tror att den förändringen skulle knäcka även den mest stabila och starka! Inte för att jag vill att ni ska behöva gå igenom detta, det önskar jag inte någon!

Ja tillbaka till dagen!

Idag har jag sett en så härlig fotoutställning på Kulturmagasinet i Sundsvall. 
Lena Granefelts Flora supersum ( av latinets undgå att dö, fortsätt att leva) tom 5/1-2019.
En fotoutställning som uppmärksammar det i vår kultur så föraktade åldrandet, "fas tre".
En bildvärld där varje förtorkad och död växt efterlämnar en fröställning, balja eller kapsel som i sin tur likt en poetisk tolkning bär på såväl död som liv.
(null)

(null)

(null)

För er som inte har möjlighet att se fotografierna live rekommenderar jag att ni googlar Lena och hennes bilder och böcker.

Mig gav den som sagt energi och också lite distans till alla mina tankar om liv, död och framtid eftersom livets kretslopp blev så tydligt. Oavsett vad så kommer det alltid liv efter...


Onsdag
Idag ska jag träffa min läkare på onkologen och få svar på de blodprover jag tog på vårdcentralen igår vilka jag hoppas ser bra ut så att morgondagens cytostatika behandling blir av.

Eftersom min kropp inte mått så bra och jag haft det besvärligt pågrund av biverkningar  har den här återhämtningsperioden varit rejält tuff.  Jag har behövt hjälp både när det gäller att få i mig tillräckligt med näring och för att få lindring för mina utslag som liknade svår acne. Det var först igår som jag mådde riktigt bra och nästan kände igen mig själv när jag tittade mig i spegeln.

Det jobbigaste den här perioden har egentligen inte varit dom fysiska biverkningarna eller utslagen utan snare den ångest jag haft sista veckan. Ångest över att när jag äntligen börjar må bättre, fått smaken och orken tillbaka veta att jag bara inom några dagar ska in i helvetet igen.  Börja om med värk i leder, vallningar, ont i munnen, metallsmak, ingen aptit, obeskrivbar trötthet... ångest som är hanterlig dagtid när det är ljust ute men som blir till en krypande stickande känsla i hela kroppen nattetid. En känsla av vanmakt och obehag som gör det nästintill omöjligt att somna. En trötthet som förlamar men inte söver en där hjärnan går på högvarv. 

Under hela den här perioden sen jag fick veta att jag har cancer har jag funderat på sätt att få ur mig min ångest, min rädsla, min ilska. Att skriva den här bloggen är ett sätt men jag har kännt att jag även har behov av att få ur mig mina känslor rent praktiskt. Ett sätt där jag kan använda min fantasi och kreativitet samtidigt som jag får tiden att gå. Eftersom Lina flyttat hemifrån och Nicole bor i Madrid så har jag ett rum över. Ett rum som stått tomt för det mesta, bara använts som gästrum eller skräprum. Så onödigt!

Nu har jag istället omvandlat det till ett kreativt rum, en verkstad där jag kan komma och gå som jag vill. Där jag kan sitta om så bara i 5 minuter om det är det jag orkar just då. Där det jag skapar får ta den tid det tar där ingen stress eller press råder. Jag är verkligen ingen konstnär men jag har alltid varit kreativ och skapat genom att jag stickat, sytt, renoverat eller pysslat med barnen och alltid tyckt att det varit roligt.

Eftersom nästan all min tankeverksamhet numera kretsar kring cancer, död, tillfrisknande eller hur en ska förhålla sig till sig själv och andra. Hur en ska se på samhällets syn på cancer. Där den allmänna åsikten verkar vara att det enda som gäller är att "kämpa" för om du inte gör det så dör du! Som om alla dom som dör inte "kämpat" eller velat bli friska. Det kanske låter hårt och krasst och visst vill jag kämpa och kommer att kämpa men ibland är det skönt att bara få vara sjuk och känna att det är OK att bara vara. Att det inte är likställt med att ha gett upp eller tappat hoppet utan att det snarare är ett sätt få andrum, distans till den tid läkandet och behandlingarna kommer att ta. 

Det jag funderat över är att jag behöver ett projekt som på samma sätt som mina ord följer mitt mående, mina tankar och mitt humör visar den förändring min kropp gått igenom. Som visar hur den ser ut nu efter min bröst operation. Där jag kan leka med material, tekniker, känslor, drömmar!

Kroppsideal kontra verklighet!

(null)