Torsdag 2:a cellgifts behandlingen
Då var det dax för prövning nr 2 kl.9.00 Sundsvallssjukhus (null)

(null)


Har varit rätt orolig inför den här kommande cellgifts ☠️ prövningen med tanke på hur jag mådde sist. 
Inför den här gången har jag ju lite erfarenhet vilket jag hoppas jag ska använda mig av, om jag nu inte fortsätter att vara så envis och insistera på att klara mig själv!!!
Ja, jag vet vad ni tänker och säkert säger till varandra. Jag lovar att jag ska höra av mig och lyssna på er. Vad vore jag utan er min familj och mina vänner. 
Ni är jävligt jobbiga och tjatiga ibland men så himla fina omtänksamma och härliga då ni läxar upp mig samtidigt som ni överöser mig mig kärlek. Jag blir rörd och glad över all kärlek! Jag känner mig så fantastiskt RIK så otroligt lyckligt lottad och stolt över mig själv som lyckats samla så många kloka människor i min " vänskaps koffert" TACK
Jag träffade min läkare igår och fick prata igenom vad som hände i min kropp och mitt psyke. Vi gick igenom mina prover jag tog i tisdags på vårdcentralen. Hade med mig Maria  som extra öron eftersom min  " kemo brain" har en benägenhet att selektera vad jag ska komma ihåg och det är kanske inte alltid det viktigaste!!!

(Vården jag får fungerar så bra. Från dag ett har allt gått som på ett pärlband, snabba beslut, raka besked även om dom varit svåra att ta emot och säkerligen svåra att ge. Såväl på mammograficentrum, kirurgen och onkologen. Läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna är så kunniga, proffsiga och intresserade så mänskliga varma och glada. Vilket verkligen underlättar min resa och gör att den så mycket lättare).
Proverna som togs var för att ha koll på lever, njurar och hjärtat men även vitablodkroppar, socker mm. Så att dom inte tagit stryk eller är för låga för då måste jag vänta med behandlingen tills dom blivit bättre. 
Som tur var så ser allt bra ut lite låga levervärden men inget alarmerande och dom vitablodkropparna OK bör dock vara fler så jag får en extra spruta att ta hemma imorgon för att kick starta produktionen.
Timmarna på sjukhuset gick så snabbt, Maria var med fram till 11.30 och pratade och skrattade bort tiden.  
 Jag blir ju lite trött och väldigt kall att allt dom pumpar i mig och av "kyl" vantarna och tofflorna jag har på mig i 1 tim för att slippa tappa eller få fula missfärgade naglar. 
Så innan min lunch date Ingela kom med mat så hann jag vila ögonen en snabbis och stå ut med kylan i 30 minuter.

Halv två var jag klar 


(null)

(null)

då blev det en snabbis till Birsta för att få " titta" lite få folk ute i verkligheten. Härligt och nödvändigt för att inte bli helt bortkopplad och lite smått tokig trots att det är påfrestande på kroppen så här direkt efter min behandling. Känner mig oförskämt pigg men kroppen säger ifrån så vi tar en efterlängtad FIKA på Charm och lyckas trycka in lite efterlängtad shopping. 

Befriande!
Tröstande!
Välmåendebyggande!











Måndag
(null)

Tre dagar kvar till nästa cellgifts behandling!
Mycket känslor som rör sig i huvudet och kroppen. En nästan förlamande rädsla för att må lika dåligt som efter första gången.  Att ha så ont i kroppen, ont i munnen att inte kunna äta pågrund av det och pågrund av metallsmaken i munnen. Att bli lika känslig för infektioner vilket i sig leder till att jag behöver isolera mig ännu mer. 
Det är så mycket tankar och funderingar som väcks just nu. Tankar om ensamhet, relationer, vänskap, val!
Hur hade jag upplevt min situation om jag levt i en relation? Hade det varit lättare? Roligare? Enklare? Hade jag fått det emotionella stöd jag behöver eller hade det blivit svårt och ledsamt! Dom senaste åren har jag funderat mycket på det här med att leva ensam! Till stor del är det ju så himla mycket enklare. En får bestämma själv, göra det en vill, umgås och prata med vem man vill, bejaka sin nyfikenhet. Å andra sidan krävs det att en är stark för att orka vara initiativtagare för att saker ska hända. Öppen för andra människor och villig att öppna upp sig själv gång efter annan för att knyta nya mänskliga relationer. Härligt men också Ganska tröttande. 
Hade det varit enklare att leva i en par relation där mycket bara blir som det blir för att en inte behöver anstränga sig hela tiden eftersom man är två. Samtalet pågår oavsett dag eller aktivitet. Är det verkligen så mycket enklare?
Är det ens möjligt att en person kan fylla alla dom tomrum en har? Att en person kan ha alla dom egenskaper en söker. För mig som inte hittat den personen känns det ganska ohållbart och lite förmätet att ställa så höga krav på en och samma person. Vore det istället inte sjystare och så mycket roligare att sprida ut ens behov på fler personer som isig är bra på olika saker och som kan tillfredsställa olika behov och lustar en har. 
Tankarna snurrar!!!
Eftersom jag har levt i bägge dessa världar så bygger jag mina tankar utifrån fördelarna och nackdelarna med bägge sätten. För det är härligt att leva i en relation men det är också härligt att leva med sig själv. Att verkligen lära känna sig själv och förhoppningsvis bli lite klokare och tydligare med vad en vill. Ett pågående arbete oavsett val. 
Men jag kan ändå inte komma bort ifrån det faktum att hur nära jag än är min familj och hur många riktigt nära vänner jag än har så känner jag mig ensam och rädd just nu! Det kanske är det som är människans svaghet att till syvende och sist så är vi alltid ensamma!

Ligger i soffan och bara stirrar i taket mentalt slut. Arg på mig själv för att jag faller ner i den här gropen samtidigt som det är skönt att inte hela tiden vara så stark. Det här är ju bara början och jag kan nog förvänta mig att det faktiskt kan bli värre innan det vänder och blir bättre!!!




Onsdag
Nu har det gått några dagar sen jag rakade av mig håret. Känner fortfarande inte riktigt igen mig själv. Så svårt att se mig själv utan hår. Blir lika chockad eller förvånad när jag råkar få syn på mig själv i spegeln eller i min spegelbild i Tv:n eller i fönstret.  

Min garderob känns inte heller riktigt i synk med mitt nya utseende. Alla mina kläder som jag tidigare älskade känns så främmande som om någon annan valt vad som hänger där! Så märkligt hur en kan känna sig så främmande inför sig själv å det bara beroende av håret. Så ytligt men så verkligt! Jag har inte gråtit så många gånger sen jag fick mitt cancer besked men jag har gråtit flera gånger om dagen sen jag rakade av mig håret. Så frustrerad... arg på mig själv och jag skäms över min ytlighet, att utseendet är så viktigt! Vilket det egentligen inte är, visst är det viktigt att känna sig fin och tycka att en är fin själv men att det skulle vara så här stort det trodde jag inte. 
Ytterligare en lärdom om mig själv. Intalar mig att jag behöver vara snällare mot mig själv, lära mig att acceptera det som är för att orka gå igenom det som kommer för det är ju mycket jobbigare både fysiskt och psykiskt! 
Jag har iallafall trots hysteriska kläd nojor tagit mig i kragen och gått ut bland folk trots att jag fortfarande har väldigt dåligt immunförsvar. Jag behöver gå ut för att se något annat än mitt eget hem, se och bli sedd för att inte bli galen av uttråkning!
I måndags åt jag lunch på stan med min mamma som är här på besök från Sthlm och Lina. Spännande och läskigt! Ute för första gången utan hår! Totalt utlämnad åt allt och alla! Allas blickar som jag naturligtvis tror handlar om mig och mitt icke hår! Hahaha eller så bryr sig ingen? 
Träffade både vänner som vet om mitt tillstånd och bekanta som inget vet. Reaktionerna är verkligen olika, dom flesta vågar möta min blick och fråga vilket jag uppskattar då det blir så mycket lättare för såväl mig som dom. Sen finns det dom som nästan undviker att möta min blick för att dom inte vet hur dom ska agera eller förväntas agera. Det gör mig ledsen för det finns inget rätt eller fel. Jag förstår att det är svårt att veta hur en ska möta mig men det bästa är att bara vara sig själv, jag förväntar mig inget annat än att bli hälsad på. Ställ dom frågor ni har jag svarar gärna och mår så mycket bättre av att få prata om min sjukdom och om hur jag mår. För det här är min vardag och kommer så att vara en lång tid framöver. 


(null)

(null)

För att ytterligare utsätta mig för verkligheten så gick jag på Jazzklubben på måndagkväll med Ingela och mamma för att lyssna på Violet Green. 
" A tribute to women pioners in blues and rock’ n roll"
Så himla bra! Sex briljanta svenska kvinnliga musiker som bjöd på en historisk musik lektion om kvinnliga förebilder inom musiken på 1900-talet. 

Väl värt all trötthet jag kände på tisdagen. För det är baksidan av cellgifter, jag är så trött nästan hela tiden. Inte trött så att jag måste ligga i sängen och sova men trött så att jag inte orkar läsa eller göra något. 
Idag är jag mycket piggare och gladare, njuter av solen som lyser ute. Längtar efter en promenad ute i den härliga höga kalla luften och  känslan av att få "sparka" i höstlöven.