Torsdag 2 dagar efter 1:a behandlingen
Så stark som jag kände mig i tisdags och så pigg jag såg ut när jag satt i sjukhussängen. Glad att jag nu börjat fotografera min resa då det är lättare för mig att verkligen känna och komma ihåg allt jag är med om. För det är rejält omtumlande, högt som lågt, mellan skratt och gråt. 

En helt ny värld som enbart handlar om en enda sak. Där tankens förmåga är av allra största vikt för att hålla mig något sånär mentalt frisk och inte falla ner i ångest och ledsenhet som jag vet kommer paralysera mig och ta bort mitt fokus på vad som är viktigt.

Känner att det händer saker i kroppen efter alla gifter och mediciner dom pumpade i mig i tisdags. Från början var jag mest trött, lite hes pga cortisonet jag druckit i 3 dagar. Dagen innan behandling, på  behandlingsdagen och igår. Vilket jag ska göra vid alla 6 cellgifts behandlingarna för att skydda hjärtat. 
Dom har konstaterat att jag har en cancerform som heter HER2-positiv bröstcancer. HER2 signalerar till cellen att växa så för att bekämpa att det sker så kommer jag att få en cocktail av olika mediciner som tillsammmans ska bekämpa att nya cancerceller bildas samt döda eventuella kvarvarande. 
Nr1: Perjeta, ett nytt unikt och målinriktat läkemedel mot spridd Her2- positiv bröstcancer. En  antikropp vars uppgift är att ta sig an proteinet som finns på ytan av cancercellen och hindra tumören från att växa samtidigt som de aktiverar immunförsvaret att döda cancercellerna. 
Nr2: Till det binder dom en antikropp som heter Herceptin som också binder till HER2. Tillsammans kompletterar och förstärker de två antikropparna varandra då de angriper HER2 på olika sätt. 
Nr3 : sen får jag Docetaxel som är själva cytostatikan. Cytostatika är cellhämmande läkemedel som förhindrar att cancercellerna delar sig eller växter. 

Idag är jag lika trött, lite hes men har också en förnimmande känsla i hela kroppen av att det bränner inne i mig. Super märkligt! En svävande känsla som förflyttar sig genom kroppen och gör mig ömsom varm ömsom kall , det liksom sticker till här och var inte nödvändigt vis så att det gör ont men det känns och är obehagligt. Även huden känns brännande och min ansiktsfärg är något mer röd än normalt.
(null)

Inte direkt smickrande bild men va faan det är ju så här det ser ut i min värld nu! Å selfies är inget jag brukar hänge mig åt. Får gå en kurs hos barnen😂
Trots att det inte gått många dagar så börjar jag bli rätt uttråkad, så konstigt för så trött som jag är så borde min hjärna vilja sova, vila. Men det vill den inte, den bombarderar mig med förslag på saker jag skulle kunna göra istället för att bara ligga och slappa...
Som att bli konstnärligare, måla om i gästrummet, kakla i köket osv, 
Skura golven eller putsa fönstren är också något som jag ängnar mina tankar åt. Det borde jag ha tänkt på att ha gjort innan får göra det inför nästa behandling den 18/9.




Tisdag, cellgiftsbehandling nr 1
Nu har jag påbörjat mitt nya heltidsjobb som kommer att pågå 1 år?!. Chefen verkar lite tuff å stundtals lite krånglig. 
Undrar om hen har utrymme för löneförhandling😂😂😂
(null)

Sen i onsdag har det varit fullt upp i CANCERNS tjänst. 
Kvällen var supertung för hela familjen, tror dock att vi alla så smått börjat vänja oss vid negativa besked! Kanske inte något en bör eller alls vill men en nödvändighet för att inte helt gå ner sig i ångest träsket. Tack och lov har vi inte gått ner oss i Varför just jag/vi träsket. 
För nu kan vi nog konstatera att det inte handlar OM en får cancer utan när! Så var noga med att undersöka dina bröst  en gång i månaden vid samma tillfälle. Jag valde att alltid göra det vid löning eftersom det datumet är lätt att komma ihåg.
Gå in på länken nedan för en liten film om hur du ska undersöka dina bröst . Glöm inte att gå när du blir kallad på din Mammografiundersökning. 
Vem vet det kanske räddar ditt liv!

LYCKA TILL
Onsdag

Onsdag, dagen då jag äntligen ska få veta vad man tagit bort ur min kropp. Kan man längta efter ett sånt besked eller är det bara konstigt.

Jag vet inte vad jag tror, hoppas på eller kommer att få veta. När jag sitter i väntrummet känns kroppen bortdomnad. Jag mår illa. Ser konstigt. Fryser. Svettas. Behöver gå på toaletten eller hellre härifrån önskar att det här bara är en dröm som jag snart ska vakna ur. 
Tur att jag inte är ensam, för det hade jag aldrig klarat. Tinna min kloka, härliga prat/terapeut/promenad kompis sen mer än 20 år tillbaka är och har varit med mig på alla mina besök.  (null)

Hon har stöttat, peppat fyllt i med frågor då jag inte orkat eller vetat vad jag ska fråga om. Hoppas verkligen att alla som är i min situation eller liknande har samma stöd och support från vänner och familj.  Det behöver en för att orka vara modig. Ni är många som stöttar mig  och det älskar jag er för.

Det är rätt fantastiskt vad som händer i situationer av livskris, när allt ställs på ända. Hur saker ändrar perspektiv och tillfällen till möten och samtal som tidigare kännts omöjliga blir möjliga. I helgen fick jag besök av min stora syster Pia och min lillebror Jesper,  (null)

vilket kanske inte låter så konstigt men det är det för min syster som jag växte upp med pratar jag nästan aldrig med. Vi har tappat kontakten av olika anledningar sedan vi blev vuxna trots att vi var bästisar i tonåren och gjorde allt ihop. Min lillebror som har en annan mamma har jag inte träffat på 7-8 år och innan dess inte många gånger. Men familjeband är starka även om en inte känner varandra visade det sig. Ett otroligt härligt möte, lite trevande i början men så härliga, ärliga öppna nyfikna samtal vi fick till. Tack!

Beskedet jag fick av kirurgen var verkligen inte det ville ha!
Aggressiv cancer.
Vilket inte ens kirurgerna räknat med utifrån alla prover som togs innan operationen men som visat sig när man analyserat det borttagna bröstet och lymfkörtlarna. 
Hur ska en reagera på detta? Min första tanke var att det här är ju inte sant. Jag har ju redan fått en sån jävla smäll det var ju nu han skulle säga att dom fått bort allt och att jag snart är frisk!!! Samtidigt som den där lite förbjudna geggiga känslan jag haft i magen i flera veckor bekräftades. Jag har inte velat erkänna känslan ens för mig själv men ändå någonstans känt att jag "nog" är väldigt sjuk. Inte dödligt sjuk, men sjuk!
Bläää! Fy fan! Jävla skit! 
Det var ju inte så här bilden av mig själv sett ut när jag är 54 år. För vem tror väl att det här ska hända en själv. Det är ju som en jävligt dålig B-rulle. En film, något som händer andra men inte mig. Surrealistiskt!
Så börjar fas 2 på min cancer resa. Eftersom jag anses vara en högriskpatient så ska jag redan på fredag börja min behandling! En behandling som kommer bli väldigt tuff enligt kirurgen både fysiskt och psykiskt. Inser nu när jag ligger här i min säng mitt i natten och skriver att skrivandet verkligen är ångest dämpande. Att få sätta eller kunna sätta ord på min rädsla är så jävla skönt! Även om jag nog fortfarande är i chock "bubbel tillstånd" mittemellan gråt och skratt så är det så befriande av våga dela av mig hur jag känner.