Torsdag natt
Svårt att somna, det  snurrar i huvudet och kryper i kroppen. Imorgon ska jag påbörja en ny behandlings period där jag kommer att få ett preparat som heter Herceptin SC som jag även fick vid mina tre första Cytostatika behandlingar i höstas. Då fick jag Herceptin i kombination med två andra preparat, nu kommer jag att få det ensamt. 

Herceptin SC är ett målinriktat läkemedel mot HER2-positiv bröstcancer. Den verksamma substansen i läkemedlet, trastuzumab, är en antikropp som liknar de antikroppar som kroppen själv producerar som skydd mot olika infektioner. Antikroppar är proteiner som känner igen och binder till andra proteiner i kroppen. Antikropparna i Herceptin SC söker sig enbart till HER2, det protein som finns på ytan av cancercellerna samtidigt som de aktiverar immunförsvaret och bekämpar cancercellerna. 

Idag har jag ingen cancer, vad man vet, utan den tumör jag hade togs bort när jag opererade bort mitt bröst och lymfkörtlar eventuella kvarvarande cancerceller har cytostatikan tagit hand om.  För att förhindra min kropp från att skapa nya cancerceller och tumörer kommer jag att strålas i 5 veckor (påbörjas om 1-2 veckor) Herceptin SC kommer jag att få var tredje vecka i ett år i sprutform. Efter strålningen kommer jag även att få tabletter jag ska äta dagligen i 10 år. 

Så kommande behandlingar är enbart i preventativt syfte. Skönt men ofattbart att jag inte längre har bröstcancer. Det var svårt och smärtsamt att få beskedet att jag hade bröstcancer i juli förra året så många känslor som infann sig. Rädsla, oro, ilska, ledsamhet. Nästan samma känslor infinner sig nu blandade med känslor av glädje och lättnad. Jag har lite svårt att greppa och omfamna beskedet att min cancer är borta, jag är fortfarande omtumlad av det beskedet och kan inte riktigt förstå det då min kropp är så trasig och trött efter all cytostatika. 

Om jag upprepar och ältar mig här på bloggen så beror det på att jag försöker förstå! 
Förstå det ofattbara. Att ena dagen vara livrädd och inte vilja dö, vägra acceptera att det ens är en möjlig utgång till att vara utom fara? Frisk? Är det ens möjligt att uttala sig om det? Kommer jag att i resten av mitt liv gå omkring och vara livrädd för att hitta nya knölar i mitt kvarvarande bröst? Kommer rädslan för nya tumörer ploppa upp varje gång jag känner mig sjuk eller hängig? Hur ska jag kunna lita på att mammografin jag kommer att göra 1 ggr per år verkligen talar sanning då den tumör jag tog bort inte syntes på mammografi plåtarna! 

Inte konstigt att jag har svårt att somna när det snurrar i huvudet och kryper i kroppen.
Lördag kväll
Nu har det lite mer än två veckor sedan jag fick min sista cytostatika behandling!


Jag börjar sakta få tillbaka orken och känner mig starkare för varje dag som går. Varje promenad jag orkar ta gör mig så himla glad.  För att peppa mig själv och uppmuntra mina egna framsteg skriver jag upp antalet steg jag tar. Från att i början på veckan orkat gå ca. 1300 steg stödd  på någons arm orkade jag idag gå ca. 5000 steg. Vilken utveckling! Även om det innebär att jag måste vila en stund (för att vara helt ärlig en väldigt lång stund) när jag kommer hem så känns det som en seger. Det låter ju inte så ansträngande eller så jobbigt men tro mig efter fyra månader av de påfrestningar min kropp fått stå ut med så är jag nästintill förvånad att den ens tar ett enda steg! Det jag längtar allra mest efter nu är att få tillbaka min kondition så att jag orkar vara mer närvarande och ta vara på dagarna, hela min kropp skriker efter rörelse. Att somna trött av aktivitet istället för som nu av sjuklig cytostatika utmattning.

Det känns även som att min hjärna har blivit försatt i ett "vilo läge" kemo brain. Jag tappar ord och kommer av mig mitt i meningar  glömmer liksom bort vad jag pratar om, tappar tråden. Glömmer bort vad jag gjorde igår eller vad jag ska göra imorgon. Glömmer bort namn. Påbörjar saker och glömmer sen bort vad jag håller på med. Riktigt läskigt att inse hur starka de gifter jag fått verkligen är som påverkar min kropp så här! Läste en BC-blogg (bröstcancer) där kvinnan ifråga skrev att för henne hade det gått så långt att hon tillochmed började glömma bort ansikten. Vilket jag innerligen hoppas inte händer mig!!! 

Mitt i all hjärntrötthet så är det rätt komiskt och jag kan skratta åt hur fånig jag känner mig  när jag plötsligt inser att jag står mitt i köket och inte har någon som helts aning om varför!
För jag inser ju att det är ett tillstånd jag kommer att ta mig ur, det kommer att bli bättre, jag behöver bara tid att reparera och rehabilitera mig tillbaka till mig själv!
För allt jag vill nu är ju att leva!
Trots att min beskrivning av mig själv får mig att framstå som trött och overksam med lite eller ingen koncentrationsförmåga så lyckas jag ändå mobilisera stunder då jag är fokuserad och kreativ. Stunder då jag omvandlar min ångest och frustration till något positivt istället för att dra ner mig själv i "mordor" som Eva Rööse så härligt beskriver sinnesstämningen då vi krälar i vårt innersta gegg och hänger oss åt självömkan, förakt och bitterhet. Vilket isig kanske inte vore så konstigt om jag gjorde men som jag försöker undvika då jag inte tror att det leder till något positivt eller konstruktivt. Snarare tvärtom! 

Veckans kreativa stunder ledde till skapandet av torson "NY BÖRJAN" 

(null)



Torsdag natt
Har så svårt att somna, så trött så kroppen skriker. Släpar mig i säng efter en kväll i soffan och några korta stunder i "konstnärs rummet". Har så många idéer och tankar som vill ut och skapas men så lite ork!  Ändå tacksam för de stunder jag orkar vara kreativ och stolt över mig själv att jag klarar av att lyssna på min kropp och tar det lugnt! 

Längtar så efter mer kraft och ork. Längtar efter Svante  (null)

och våra promenader! Längtar efter luncher på stan! Biobesök! Umgänge!
Just nu orkar jag bara ta korta (väldigt korta) promenader runt kvarteret och då med sällskap! 
Tack Uffe å Svante för dagens promenad! (Tar tacksamt emot promenad sällskap from. nu även om dom från börja kommer att vara korta.)

Låter som och känns som att jag är 100 år! Helt galet men jag har så himla dålig kondis, får hjärtklappning och blir alldeles yr. Svårt att erkänna men så är det. Hela jag har liksom intagits av någonting oformligt, svullet,   degigt. En "ny" kropp formad av Cortison, cytostatika och en massa andra gifter. En kropp som inte beter sig eller ser ut som jag är van vid. Alla mina slemhinnor torkar och kliar, näsan spricker och blöder varje gång jag snyter mig, när jag kissar så kan jag nästan inte känna när jag slutat utan måste sitta kvar länge för att vara säker på att jag kissat färdigt. Smaken i munnen har blivit lite bättre men det är svårt att svälja känns som att strupen är mycket kortare och trängre vilket gör det läskigt att äta hårda okokta grönsaker och frukt. Mitt luktsinne är nästan helt borta och nu har jag även tappat mina ögonbryn och nästan alla ögonfransar. 
Inte konstigt att jag har svårt att somna då mina fötter, mest då hälarna, värker och det pirrar i benen. Samtidigt som jag mår lätt illa. 

Har precis läst igenom alla inlägg jag skrivit på min blogg. Wow helt otroligt hur mycket jag fått ur mig! Hur jävligt jag mått och hur mycket jag funderat. Så himla glad att jag dokumenterat i ord och bild hur hösten sett ut. För det är så mycket jag redan glömt bort eller förträngt eller helt enkelt inte hunnit smälta ännu. Så många känslor, så många tankar och funderingar kring mående, kost, rädslor, samhälle, relationer, måsten, förväntningar! 
Alla dessa tankar har även resulterat i lite konst. Både nya torsos och bilder som blev julklappar till mina barn, min syster och min mamma.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)
(null)