Sommaren är över (nästan) och det mesta återgår till gamla rutiner.

Min äldsta dotter har åkt tillbaka till USA och ett ganska skönt lugn har infunnit sig hemma hos mig. Visst är det härligt att ha sina barn nära när man längtat länge och det är inte konstigt att det ibland uppstår konflikt då det inte är helt enkelt när vuxna barn som bott hemifrån länge kommer hem.

Att då dessutom inte vara helt i balans, lida av kemobrain och en avgrundsdjup trötthet underlättar inte. Trots allt det så blev sommaren kul varm och spännande. 

Spännande utifrån hur krångligt det kan vara att ha med försäkringskassan att göra, vilket nu har löst sig men tog lite för mycket energi som jag inte har. Men också när sjukvården bestämmer sig för att spara pengar på medicin inköp (Herceptin byttes ut mot det billigare men likvärdiga Ogivri) och gör det i slutet på en behandlingsperiod som hittills fungerat (rätt) bra. Resultatet av det blev inte jättebra och från att ha känt att jag var sånär på rätt väg, kände mig piggare och orkade träna och vara lite social så drogs mattan formligen bort under fötterna på mig. Jag blev helt slut, fick huvudvärk, ledvärk, torr mun, torra ögon, hugg i skelettet, mm och så ont i fötterna att jag var tvungen att äta värktabletter varje dag. Vilket jag inte ens gjorde under mina sämsta cytostatika dagar.

Så svårt att beskriva den ångest och uppgivenhet jag kände inför tanken på att behövs må så här ända tills i mitten på oktober. 

För mig var det inte ett alternativ vilket jag också tog upp med min läkare på onkologen utan då avstod jag hellre från att få de fyra sista doserna, detta trots att jag får  dom för att förhindra bröstcancern att komma tillbaka. Ibland blir det bara outhärdligt!!! Och enda alternativet är att säga NEJ! Vilket jag gjorde med resultatet att jag får återgå till Herceptin sprutorna. Jag tänker att det är tur att jag är i slutet av min behandling, att jag lärt mig hur det går till och att jag är stark och vågade ta parti för mig själv och inte bara vara foglig och acceptera förändringen.

Allt detta till trots så har jag ändå haft många härliga stunder av såväl kreativitet som samkväm med familj och vänner.

Kreativiteten under mitt sjukdomsår har lett till att jag nu kommer ha en utställning. Superläskigt men också peppande att få visa upp resultatet av de känslor och rädslor jag tampats med i min kropp.