Så här med facit i hand är jag otroligt stolt över mig själv och förundras över hur fort tiden gått trots att det känns som att den stått still. Att vara sjuk eller inte "fungerande" enligt de normer de flesta lever genom är ett  tillstånd som är svårt att beskriva. Man är liksom bara, rör sig genom sekunder, minuter, timmar och dagar med an kalender full av läkarbesök, provtagningar, olika undersökningar och behandlingar och dessemellan sover eller överlever man och väntar. 

Väntar på att just den här behandlings omgången ska vara över eller nästa ska påbörjas så den också snart är över och kroppen får vila. Tror aldrig att jag någonsin varit så hoppfull och trott så mycket på framtida lycka och välmående som jag varit detta år, trots rädsla och svart gegg i magen. 

Känslan av lycka och hopp kan definieras på så många sätt och säkerligen även uppfattas på ännu fler, för mig har lyckan över de små segrarna blivit det som hållit mig igång. Längtan efter att åter bemästra vardagliga saker jag tidigare inte ägnat många tankar eller tagit för givna som om dom vore en rättighet eller ojat mig över. Tråkiga, jobbiga måsten har blivit till näst intill oöverstigliga berg som jag längtat efter och kämpat för.

Ta bara en så självklar sak som en promenad i vardagen. Något jag utan att reflektera över gjorde varje dag tom flera gånger om dagen tillsammans med min hund Svante. Timmar utomhus i ur och skur visst inte alltid så kul eller inspirerande men så skönt. Frisk luft, skog, väder och vind. Till att plötsligt knappt orka gå runt huset för att kroppen är totalt slut, benen orkar inte bära en, fötterna värker och konditionen är helt borta. Hur mycket vilja eller mentalkraft en än har så är det svårt att vinna just då. Bättre att rekapitulera, vänta och bida sin tid. Om några veckor eller bara några dagar till så orkar jag...nog!

Att pendla mellan hopp och förtvivlan är så här med lite perspektiv nog det som varit jobbigast 2019. Det som slitit hårdast på mig och som jag fått jobba mest med. Längtan efter annat och drömmar efter mer...

Så lätt att rusa iväg och göra för mycket när kroppen visar lite styrka och ork.

Jag började jobba den 16/12. En sån seger!

2 härliga timmar om dagen fyllda av tillhörighet och gemenskap. En plats där jag är värdefull och förväntas göra nytta. Ett rum jag kan kliva in i och vara meningsfull i. Så långt bort från vardagen som sjuk.

NU är början på något nytt, nåt fantastiskt och härligt. Något att hålla fast i och utvecklas med men också något att reflektera över så att känslan av lycka inte tar över min hjärna och får mig att springa för fort. Jag behöver lyssna på min kropp, ta det varsamt och springa långsamt. Kanske rentutav lunka mig igenom mina första månader, ge kroppen den tid den behöver för att rensa ut gammalt "skit". Promenera sakta och kanske lite längre för var dag som går. Inse att det kommer att ta tid att komma tillbaka i form eller till den form jag var i när jag blev sjuk. Eller till en helt ny form, ett jag 2.0.

Ett som är säkert är att det kommer att bli jobbigt, stundom överjävligt, motiverande, kul, tråkigt, förvirrande, läskigt. Jag måste våga låta mig själv vara MODIG.

På tal om mod.

Årets häftigaste bild på en av de häftigaste kvinnorna som levt i vår samtid, om man inte blir inspirerad och modig av att spegla sig i henne då vet jag inte hur mod uppstår!