Måndag
Helt ofattbart att det redan är den 17 december. Den här sen sommaren/hösten har verkligen gått fort. I början av hösten kändes tiden fram till jul så lång, när jag tänkte på den var det svårt att få grepp om hur jag skulle stå ut, vad jag skulle gå igenom och hur det skulle kännas. 

Hösten blev naturligt uppdelad i kortare perioder, utifrån antalet behandlingar. 
6 behandlingar a’ 3 veckor kändes betydligare lättare att greppa rent mentalt än att tänka 4 månader framåt.

Nu har jag klarat av 5 behandlingar eller för att vara helt sanningsenlig håller på att återhämta mig från den 5:e. Mina biverkningar är lättare än tidigare men kroppen så mycket tröttare och slitnare vilket gör återhämtningen fysiskt jobbigare. Mentalt känner jag mig också svagare vilket är påfrestande, jag som kännt mig så stark och motiverad hela hösten. Det är nu jag får bita ihop och peppa mig själv varje morgon för att kliva upp ur sängen trots att jag egentligen bara vill dra kudden över huvudet och somna om, slippa dagen! Vilket jag förstås inte gör då det inte hjälper utan snarare skulle göra mig svagare och ännu mer i obalans. Allt jag tar mig för nu är så mycket jobbigare och kräver så mycket mer energi, energi jag inte har och som i sig tar så mycket längre tid att bygga upp! Trots det så försöker jag fylla mina dagar med någon form av aktivitet, även om det bara är en kort promenad eller dammsugning.

Tur att det snart är jul och att Nicole kommer hem ifrån Madrid. Har inte sett henne sen i augusti. Även om vi pratar varje dag och jag träffar Lina jätte ofta så längtar jag efter att få umgås med båda mina barn samtidigt och det i flera dagar. Tanka kärlek och kraft! 

Att det snöat ute gör det hela lite lättare, världen blir ljusare, mjukare och roligare. Vilket också gör det lättare att motivera utomhus aktiviteter. Igår fick jag en härlig stund med Lina ute hos Tinna och Alice i Svanäng. 

Frisk luft och häst mys.
(null)

Hur mysigt det än är med jul, kyla och snö så längtar jag till våren, ljuset och framför allt orken.




Torsdag
Idag följde Lina med mig till sjukhuset när jag fick min 5:e behandling.

(null)

Tyvärr vill hon inte vara med på bild så det fick bli en "hålla handen" bild. 

Jag är så glad och tacksam för att hon ville följa med eller valde att följa med för att jag behövde det. Trots sin sjukhus skräck och sin sjukhus "lukt" fobi. Kändes bra att hon fick se hur det går till att det faktiskt inte är så läskigt som hon trott.
Det "läskigaste" nu är ju att jag mår så himla illa och att det kommer direkt! 
Som en käftsmäll! 
Det finns massor med piller jag kan peta i mig som förhoppningsvis kommer att hjälpa enligt läkaren. Nu är ju jag inte så förtjust i att äta medicin om jag absolut nödvändigtvis inte behöver det men jag får nog tänka om och snällt ta medicinen med biverkningar och allt. Jag vet inte vad som är värst, konstant illamående eller förstoppning och huvudvärk? Som jag då behöver ta ännu mer medicin för att motverka!?.

På det stora hela kanske lite Alvedon och laxerings droppar inte är så mycket att tjafsa om när min kropp redan är så fullpumpad med gifter. Ett under att den klarar allt dom pumpar i mig. 

Nu börjar det närma sig slutet på min cytostatika behandling och nästa fas närmar sig. Sista behandlingen får jag den 27/12 efter det ska jag vila  och rehabilitera mig i 4-6 veckor innan jag kommer att  få strålbehandling 5 dagar i veckan i 5 veckor. Efter det kommer jag att få sprutor var tredje vecka i ett år och äta tabletter dagligen i 10 år i förbyggande syfte.  

Just nu känns det helt overkligt och övermäktigt att ens tänka så långt fram i tiden. Det är tufft nog att ta sig igenom dom kommande dagarna av illamående för att sen börja tänka på tiden fram till nästa behandlings tillfälle. 

Allt bara snurrar på före-mitt i -efter behandling. 

När jag påbörjade min cancer resa pratade läkarna och bröstsköterskorna mycket om hur en kan/kommer att må under tiden och efter varje fas i behandlingen. Vanligt är att en kan känna en viss tomhet, ångest, ledsamhet och oro inför vad som kommer härnäst. Det går ju så himla fort att "normalisera" sin vardag och acceptera det som sker här och nu, att vänja sig vid ens mående, trötthet osv. Det som är bekant är tryggt!!! Konstigt men så är det även i den här absurda situationen. Hittills har jag inte hunnit känna så mycket oro, tomhet eller ångest men det börjar smyga sig på... tankarna snurrar runt i huvudet så fort jag går och lägger mig. Så svårt att somna trots att jag är så trött. 
Jag märker också att jag är ledsen ganska ofta, det kommer helt plötsligt! Som en mörk skugga som tar över hela min kropp direkt och bara ligger där och gör ont. Jag vet inte riktigt vad jag är ledsen för? Det är inte rädsla över att dö eller oro för smärta eller ångest över mina barn, det är något annat som jag inte ens kan förklara för mig själv. ÄNNU!
Det kommer bara över mig och tårarna börjar rinna nästan utan att jag märker det själv.  Mycket att bearbeta och fundera över så att jag förstår varför!