Torsdag
Otroligt vad många klyschor vi omges av dagligen, ord som på något sätt ska hjälpa oss (tror vi) att hantera eller klara av eller stå ut med vad som händer i våra liv eller runtomkring oss.

Jag har fått  höra alltifrån
-Det som inte dödar dig stärker dig 
till 
-Kämpa kämpa 
och 
-En krigar prinsessa klarar allt!!!

Säkerligen med välmening och tanken på att det ska hjälpa mig på min väg... jag för min del tänker på vad som hände med alla dom som inte finns här idag. Slutade dom kämpa eller sålde dom sin krigar rustning på Tradera eller blev dom inte starkare utan dukade under för att det är det cancer gör med människor. Dödar oss utan att ta hänsyn till hur mycket vi kämpar, ber eller bråkar. 

Att få cancer, att bli behandlad för cancer och sen att bli fri cancer förändrar tid och rum! När en får cancer ställs hela ens existens på spel. Vilket påverkar tiden inom oss likväl som tiden utanför. Hur ska jag förhålla mig till min verklighet och min omgivning? Hur är det möjligt att samexistera när mitt liv pågår parallellt med livet utanför!
Hur ser min framtidstro ut? Hur hanterar jaget dödsångest? Vilken riktning är min riktning?

Samma frågor jag ställde mig förra sommaren ställer jag nu igen. 

Det som var relevant då utifrån den skräck jag kände inför ovissheten om vad som skulle hända, hur jag skulle må och hur utkomsten skulle bli är minst lika relevant idag men frågorna har fått en något ändrad klang. Idag vet jag att min cancer är borta och min första vecka utan behandling börjar på måndag. En vetskap som borde mota bort det svarta geggiga som åter tagit fäste i min mage och istället få mig att vilja skrika ut min glädje över att få vara här och få fler dagar att njuta av.

Det svåra nu är inte att känna glädje eller bubbla av skratt utan att komma på hur en gör när rädslan för att påbörja livet övertar allt annat och tanken på ett bakslag känns övermäktigt att orka med. Är det då en tar på sig rustningen igen

(null)

och jagar sin identitet och det"nya" jaget.
Jaget, kvinnan i mig. Hon som hade ett ansikte innan BC ett under och nu ett efter. Är dom alla samma, delar dom samma tankar eller har erfanheterna jag tillskansat mig förändrat mig? Gjort mig till någon ny?


Att existensiella kriser bidrar till utvecklingen av det egna jaget förstår och välkomnar jag nu behöver jag bara lära känna mig själv igen.