Jag har utsatts för ganska närgående exponering bland totala främlingar i totalt dagsljus inte en chans att kunna dölja mig.  Inte för att jag tror att mina medpassagerare har ägnat mig särskilt många tankar eller blickar men jag har varit tvungen att vänja mig vid att visa mig utan ögonbryn och fransar med mössan eller turbanen djupt nerdragen såväl tidiga mornar som mitt på dagen. En viktig övning med tanke på hur vi ofta och självklart även jag värderar oss själv utifrån vårt utseende. 

Vad lätt det hade varit om jag kunnat dra på mig en "bad cancer day" heltäckande beklädnad

(typ som "badhairday" mössorna)

men med hänsyn till min omgivning kanske det hade varit lite väl provocerande eller skrämmande.

Idag är en dag väl värd att fira med riktigt mycket champagne! 

Så idag (eller snarare ikväll) öppnar jag min magnum Pol Roger som jag fick på min 50-årsdag. Jag har sparat den till ett bra tillfälle som kräver lite extra och om det inte är idag så vet jag faktiskt inte om det kommer någon bättre.

Tack älskade syster med familj än en gång för fin födelsedagspresent på det här viset får ni ju vara med och fira även dagens glädje!

Vad händer nu och hur går jag vidare från det här och allt jag varit med om? Fram tills idag har ju mitt liv legat i andras händer och hela min tillvaro har varit schemalagd. Jag har villigt fogat mig och rättat mig i cancer patient ledet gjort vad som beslutats åt mig och inte ifrågasatt särskilt mycket utan snarare varit tacksam för det proffesionella mottagande och all den hjälp jag fått. Invaggats i tryggheten av att vara omhändertagen och säker. Nu börjar en ny tid som faktiskt känns lite skrämmande och osäker. 

Nu ska jag ta ansvar för mig själv igen!

Inte så att onkologen har släppt mig helt jag är fortsatt sjukskriven och har efterbehandling i form av spruta var tredje vecka tom. oktober och antihormontabletter i 5-10 år för att förebygga uppkomsten av nya cancerceller och återfall.

Utan det jag menar är att nu ska jag själv styra mina dagar och mina tankar och kicka igång mig själv till att hitta tillbaka till Carina som är någon annan än cancersjuka Carina.

Hur gör jag det nu när jag är så utmattad och trasig med själen full av ärr? Vet inte vad som är värst? 

Dödsångest eller Livsångest

Som cancerpatient har mitt fysiska mående stått i centrum och det är ju så det ska vara allt har utgått ifrån min "felprogrammering" och hur cancercellerna på bästa sätt ska attackeras och dödas. 

Nu är det tid för samtalen om dom stora livsfrågorna, meningen med allt och hur en gör för att starta själens helande process. En frågeställning som jag nu förstår att den här sjukdomen mynnar ut i!