I fredags fyllde jag 55 år! Lycka eller ångest? För mig både och. 

När jag förra året samlade mina nära vänner på min födelsedag och bjöd dom på bubbel och jordgubbstårta 

var min tanke att jag skulle berätta att jag fått bröstcancer. Några hade jag redan invigt i min hemlighet men inte alla. Jag hade under dagen peppat mig själv och planerat varje ord jag skulle uttala. Inte vara för rakt på, inte för ledsamt, inte för känslosamt... så här i efterhand känns det helt absurt och surrealistiskt att jag försökte regissera ett senario som är allvarligt, ledsamt och känslomässigt till att bli något som inte skulle göra allt för ont eller göra mina vänner för ledsna.

Kvällen blev så trevlig och vi hade så kul så det slutade med att jag inte berättade eftersom jag inte ville förstöra den härliga kväll vi hade. 

Vem försökte jag skydda dom eller mig??? Tänk om det här var den sista kvällen vi fick tillsammans!

Lyckan jag känner innehåller möjligheterna, tillfällena och stunderna jag har, har haft och kommer att få tillsammans med mina barn. För nu känns det som att vi alla 3 kommit över chocken av min sjukdom. Det har tagit ett år... men nu kan vi skratta och ibland även tala om det som hände och hur dom var med mig på sjukhuset trots ångesten dom kände inför det. Vi har lärt oss leva med vetskapen om att "cancer"numera ingår i våra liv och att det är OK att planera för framtiden. Att vi måste våga och vilja Drömma och prata om äventyr och resor vi vill göra tillsammans och var för sig. 

Ångesten jag känner har inget med min sjukdom att göra utan snarare med åldern i sig. 

55 låter så sjukt gammalt och så mycket saker  förändras med en rent fysiskt. Saker som förvisso på det stora hela är rätt oväsentliga men som ändå händer och påverkar en oavsett om man är sjuk, genomgår rehabilitering eller är frisk.

Ta bara Huden -hur är det möjligt att det bara kan uppstå så många rynkor och skavanker och konstigt häng på dom mest konstiga ställen sådär bara över en natt?

Bra dagar skrattar jag åt det hela och känner mig vacker och belevad och stolt över att det syns att jag levt. Dåliga dagar vill jag krypa in i mina döttrars kroppar med hud som persikor, så mjuk och len och stram, som påminner så mycket om mig själv när jag var 20-25.

Vad jag tror mig veta så är jag inte den enda kvinna (eller man) som känner så här och det behöver inte vara fel eller fult utan kanske snarare ska ses som en reflektion över livets gång. Det finns så mycket annat en kan fundera på som också infinner sig när födelsedagarnas siffror blir högre och högre.

Arbetsmarknad, pension mm.

Förra veckan var jag på mitt arbete och åt lunch med (några) av mina arbetskamrater för första gången sen jag blev sjuk. Jag har varit och hälsat på en gång tidigare i våras men då bara haft samtal med min närmaste chef och HR. Nu var det bara nöje och mat. Att vara en del av en stor arbetsplats är kanske inte något jag tänkt så mycket på eller värderat utifrån om det är bra eller dåligt tidigare i min vardag, men nu blev det verkligen påtagligt i vilken öppen och kamratlig miljö jag arbetat i i så många år och så många härliga arbetskamrater jag har.

Min arbete har varit en så stor del av mitt liv jag har verkligen älskat det jag gjort (nästan varje dag) och kännt mig trygg i min egen utveckling och fått utlopp för såväl min kreativitet som min nyfikenhet. 

Att bli sjuk och sen genomgå rehabilitering med alla upp och nedgångar väcker många frågor kring min forsatta arbetsförmåga och arbetsvilja. Tänk om jag inte orkar, eller känner samma glädje? Tänk om jag inte får tid att läka utan måste börja för tidigt? Är det bara det yttre fysiska som räknas eller finns det psykiska med i bilden av att vara färdig och redo?  Är det samma sak att vara redo för att ta sig an livet (igen) som att vara redo att ta sig an sitt arbete? Är min arbetsgivare (check på den) och försäkringskassan på min sida? Vem är jag nu i förhållande till vem jag var?

Så många frågor! Så många svar att ta reda på? 

Just nu ligger min prioritering på att förhålla mig till "i dag" inte stressa iväg och tänka på vad som ska komma utan på vad jag kan och orkar göra idag för att må så bra som möjligt. Vilka tankar jag ska ägna mig åt och vilka jag ska mota bort. Lära mig att acceptera att det är tråkigt nu, det tar tid och kommer att ta tid att ta mig tillbaka till vardagen och livet som det såg ut tidigare. Inse att så länge jag får behandling, vilket jag får tills i mitten av oktober, så orkar jag inte så mycket. Jag får värdera varje liten sak jag gör och glädjas åt det jag orkar och faktiskt gör istället för att gråta och ha ångest över allt det jag inte orkar  eller inte kan göra. 

Bla bla bla surrar det i  huvudet på mig nu! Ibland blir jag så trött på att vara så klok och vuxen och analyserande, skulle vilja skrika och gråta och bli förbannad över att det är så jävligt och orättvist och förbannat ensamt och slitsamt och skit tråkigt och förjävligt och synd om mig.

             Kvinnorna i mig är så trötta!

Å inte heller fick jag plats på bröstcancer rehabiliterings veckan i höst genom CancerRehabfonden eftersom det inte finns tillräckligt med pengar för alla som söker.