I takt med att min kropp mår allt bättre blir det också allt mer påtagligt hur mycket stryk den faktiskt tagit av all behandling den fått utstå. Jag är fortfarande så trött, en trötthet som är så svår att beskriva och hantera. En trötthet som plötsligt angriper hela mig, slår ut mitt system och gör mig svimfärdig, darrig och ibland även illamående. Ett fenomen som det är helt omöjligt att freda sig emot och inte alls går att förutse eller förbereda sig på!

Iallafall inte fysiskt men jag väljer att tänka och tro att jag kan det rent mentalt. Att jag genom att tänka på, tala om och bearbeta tillsammans med min kurator parallellt med att jag intellektuellt möter mina rädslor som är förknippade med "fatigue" ska kunna hantera situationer som uppstår när min kropp fallerar oavsett vart jag är eller med vem.

Förra onsdagen åkte jag till Madrid på en kort men så efterlängtad weekendresa. En resa som egentligen var planerad att ske redan förra hösten men som istället fick ske nu. Ett test eller en utmaning för min kropp. Fyra dagar tillsammans med en av mina allra finaste vänner och min dotter och hennes pojkvän som bor och studerar i Madrid. 

Inte bara utmanande för kroppen utan även för sinnet, som ju legat i dvala så länge. Ett kraft prov! Så många intryck på en och samma gång, ljud, ljus, lukter, smaker. Känslor!!!

Bara att hålla igång en konversation i timmar när jag spenderat så lång tid i relativ tystnad eller enbart samtalat med en eller ett fåtal personer åt gången per telefon eller i lugna stillsamma miljöer. Som att kasta sig utför ett stup (bungyjump) och hoppas på att linan håller!

Den höll!

Jag orkade mer än jag trott (envisheten) och både njöt av Madrid, människorna runtomkring och sorlet, att vara en i mängden att tillhöra i ett socialt sammanhang som stundvis var helt anonymt och sen så intimt. En glimt av hur livet är för de flesta, ett liv jag stått utanför eller levt parallellt med och nu ska tillbaka in i. 

Jag höll!

Och kommer att hålla.

Den 16 december börjar jag arbeta igen. Tanken känns nästan overklig, förra hösten trodde jag nog inte eller visste inte om det skulle hända eller om jag ens skulle överleva min BC. Jag hoppades och visualiserade det men var ändå någonstans långt inne rädd för att det kanske inte skulle ske. Den svarta geggan i magen gör konstiga saker med ens tankar och stundtals tog den över min tro på framtiden. Det gegget har en förmåga att skäla tron på morgondagen och tron att en ska få se sina barns vuxna liv, se deras drömmar besannas och se deras utveckling. En tanke som är så fruktansvärd att behöva leva med och så svår att bemästra och hantera en tanke som ingen ska behöva uppleva. En tanke som är så viktig att en får hjälp med att bearbeta för att kunna bli helt rehabiliterad och återställd efter cancer. Ett tillstånd som är ingenting eller ett glapp mellan liv, sjukdom och sen. Hur hanterar en sen? Vad är sen? Hur vill jag att sen ska se ut? 

Första steget mot sen var för mig att våga resa till Madrid och släppa taget om sjukdoms tillvaron.Testa mig och min kropp. Andas annan luft. Vara modig och tro på mig själv!

Andra steget är att börja arbeta, att sakta vänja mig tillbaka till väckarklockan och rutinerna. Våga njuta av idag och imorgon. Våga känna. Våga lita på min kropp. Möta min familj, mina vänner, bekanta, arbetskamrater, omvärld. Våga tro på och känna att jag är älskad och värd att leva! Våga behålla modet!

Vad tredje steget blir vet jag inte men jag hoppas att det ska innehålla glädje men också utveckling. Att jag ska våga utmana mig själv genom ny kunskap och nya bekantskaper. Att min BC ska ge mig styrka så att jag tar chansen jag nu fått och använder den till att göra det JAG vill och att hjälpa andra genom mina erfarenheter.