Den här gången  är kroppen lite lugnare. Det känns mer som att jag har en tsunami som väller genom min kropp och efterlämnar svettningar från helvetet som avslutas med frossa. Munnen har fortfarande en förjävlig smak av metall och tungan känns förstor men tänderna värker inte! Mitt hjärta klappar inte lika fort hela tiden och det värker inte i alla leder vilket gör att jag lyckas hitta stunder då jag är i nästan total balans. Stunder då jag kan slappna av och bara vara. Så skönt för en stund att kunna ligga still och glömma bort vad jag går igenom. Ett andrum och en möjlighet att längta och drömma om saker jag vill göra. Platser jag vill besöka. Människor jag vill umgås med. 

Bitterljuvt!!!

Hur underbara dom stunderna än är så är dom också frustrerande och jobbiga och negativa eftersom dom får mig att bli rastlös och lite stressad. Så konstigt! Att vara så här mitt i livet och ändå stå utanför och bara vänta på att få börja leva igen. Jag vet det har bara gått tre månader och så mycket har hänt att jag istället borde vara tacksam för att det går sakta så att jag hinner med psykiskt. 

Men...

det är så mycket. Så mycket jag kommer på att jag vill göra men som kroppen inte orkar med! Just nu! Så störande! Jag kan inte direkt beskriva vilka saker det är har så många olika bilder i min kropp den liksom bubblar av tankar och idéer. Som om det legat inuti mig alldeles för länge och inte fått ta plats utan skuffats undan och gömts och glömts eftersom jag haft fullt upp med att uppfostra två fantastiska, idag unga kvinnor. Ett mer än heltidsjobb där all kraft allt mod och all tid konstant utgått ifrån deras behov såväl som min ambition att ge dom en sån stabil grund jag bara har förmått. Inte en helt lätt uppgift i ett samhälle som förmedlar så många olika bilder av hur en "lyckad" människa, ett "lyckat" liv ska se ut och har så många oskrivna regler. Speciellt för oss kvinnor. 

Mitt i allt detta KAOS är det så härligt att vara en del av ett socialt nätverk. Att ha människor omkring sig som ser en, vill vara med en och är genuint intresserade av en. Igår när hösten var som allra vackrast å solen sken blev jag hämtad av Anna-Lena Hedman för att få njuta en stund av hästar uppe på Stall Philström. 

Mmmm ljuvligt!!!

Även om min kropp inte orkar lika mycket fysisk ansträngning idag så har den ändå lika mycket behov av att få komma ut och röra på sig, bli varm och utmanad. Att få sitta på en bänk på stallbacken och titta på uppspelta hästar som är på väg in från hagen är så njutbart. Att sen få stå med full uppmärksamhet från tre morotsugna 5-åringar är inte helt fel det heller.

Så härligt! Tack Anna-Lena 💗

Och inte nog med det så kom min arbetskamrat Åsa förbi med matlådor till mig. 

Hemgjord Hummus, grön ingefärashot, morotsbiffar, blomkål&linsgryta och choklad&gojibars.

För att jag ska äta trots att jag inte direkt har någon matlust eller ens sug på mat! 

Tack Åsa din mat är så god 💗

Jag känner mig så RIK. 

RIK på människor och omtanke. Det är ni som hjälper mig att orka. Som lär mig hantera min vardag. Som tar bort det onda och ersätter det med hopp!

Tack alla ni som finns i min närhet, som har mig i ERA tankar och som konstant påminner mig om att jag betyder något.