Som uppvärmning inför söndagens vernissage.

[email protected]

Det är först nu liggandes i sängen när Sundsvall fortfarande är en lugn och sovande stad som det slår mig. 

Vad har jag gett mig in på?!. 

Hur tänkte jag när jag bestämde mig för att tacka ja till Annas fråga om att ställa ut hos dom och då dessutom samtidigt som ett av deras största (?) evenemang pågår!

Egentligen vet jag vad jag tänkte och varför jag tackade ja, men jag tror inte att jag riktigt förstod ( iaf inte just där och då) vad det skulle innebära. Hur mycket arbete men även skratt, ångest, samtal och sömnlösa nätter som skulle bli följden av det beslutet. Ibland, eller väldigt ofta handlar jag snabbt kanske för snabbt och lite "smicker"  på vägen underlättar.

Att ge sig ut på okänt vatten, kasta sig in i en helt ny värld eller hur man nu vill beskriva det jag gör är så spännande och skrämmande.

Att bli diagnostiserad med bröstcancer är riktigt läskigt och traumatiserande. Den första tiden är som en grå zon, lite suddig och diffus innan allt faller på plats och man riktas in i ledet, sätter sig i baksätet och bara följer med på den utstakade väg läkarteamet planerat åt en. Inte mycket egen kontroll där inte. Men sen när det steget är taget och krampen kring hjärtat släpper då gäller det att välja väg, eller så var det iaf för mig.  

Min väg som jag valde har nu via en massa känslo dalar och toppar fört mig hit och jag har ingen aning om vad som kommer!

Det jag vet är att jag genom skapandet har gett mig själv utrymmet och möjligheten att bearbeta det som hänt och händer, att jag tillåtit mig själv att känna och utforska allt som annars hade legat kvar inne i mig och gnagt. För det har verkligen pyrt och varit mörkt och avgrundsdjupt och läskigt och skrämmande och ensamt och sorgligt och jobbigt och stundtals gjort så ont.