MENY
Och precis så blev det. Jag fick sitta bland körsbärsträden i Kungsträdgården (med alla andra turister) dricka ett glas vin i solskenet och se ut och känna mig precis som alla andra. Smälta in i mängden, vara där mitt i alltihop utan att tänka att
min omgivning tänker på mig som hon som har haft bröstcancer. Stackarn!
Jag vet att min familj och mina vänner och bekanta inte tänker så. Och vem är väl jag som tror att det i omgivningen faktiskt finns folk som vet vem jag är så att dom tänker så, att det förmodligen bara är i mitt huvud som
det scenariot spelas upp. För mig blir det verklighet och jobbigt och skapar ångest och... eller egentligen kanske jag inte ska bry mig eller ens fundera i dom banorna. Eller så är det så att jag funderar så för att jag börjar bli så in i
helvete, ursäkta språket UTTRÅKAD att mitt undermedvetna spelar mig spratt och skapar hjärnmonster.
Efter cancerbehandling händer det inte så mycket med kroppen men så himla mycket i huvudet. I morse hade jag ett samtal med min kurator om just dom här tankarna. Jag behöver få hjälp med att förstå vad jag gått igenom, vad jag forfarande
går igenom och vad som kommer sen. Få höra att mina tankar och funderingar är normala att andra cancer patienter tänker lika och också är rädda och inte alltid så jublande glada och positiva. Att det är OK att inte veta vad man vill eller vad man
tycker om. Att dagarna inte behöver vara fyllda med aktiviteter. Att ångesten inför att inte orka med det jag bestämt gör att jag istället inte planerar något! Att min kropp ska stänga av och bli så trött att jag bara måste lägga mig ner
när jag är i mataffären, ute och fikar, besiktar bilen eller nåt! Att det är mer vanligt än ovanligt att de enklaste sakerna blir svåra eller läskiga eller till oöverstigliga berg och att känslan av att vara en belastning snarare än en tillgång
är fel och att ingen blir trött på mig när jag ber om hjälp eller är svag.
Ett moment 22 som känns oövervinnerligt och skrämmande och helt främmande. Jag som alltid kunnat lita på att jag klarar mig själv, att min kapacitet och ork räcker och blir över, som gillat mitt höga tempo och njutit av det.
Det svåra kanske egentligen inte ligger i allt det här utan det handlar kanske om att acceptera. Acceptera att det tar tid och kommer att ta tid att komma tillbaka. Det kanske tom är så att den person som kommer tillbaka är någon helt annan.
I söndags gjorde jag färdigt min 12:e torso (som egentligen är en av de jag påbörjade först) men som jag inte riktigt vetat hur jag ska tackla eller åt vilket håll den skulle gå! Hur den skulle bli som färdig. Alla de övriga 11 har formligen
ramlat ur mig färdigformulerade, namngivna och självklara men inte den här. Den har skavt och känts svårbearbetad och utan namn...
Kanske är det för att den i sitt uttryck mest påminner om bilden av hur min kropp ser ut idag.
Sargad, ful och trött i avsaknad av en kroppsdel. En kropp utan symmetri där invanda uppfattningar om skönhet, sexualitet och ideal inte längre stämmer in.
0