Dom första dagarna var jag bara så lycklig och kände mig fri och ren redo att kasta mig ut i livet. Nu såhär några dagar senare när det första ruset lagt sig förstår jag ju att det fortfarande är en lång väg kvar. Inte så att jag inte visste det men undermedvetet har jag ändå hoppats att jag skulle vara piggare, orka mer än jag gör! 

Frustration! Men bara min egen. För det är jag som måste lägga band på mig själv och inse att det tar tid, mycket längre tid än jag har ork till. Jag vill inte vänta eller ta det lungt jag vill vara som innan men lyckligare, klokare och snällare mot mig själv.  Samtidigt som tanken på allt jag kan göra skrämmer mig, tänk om jag inte vet vad jag vill göra, eller inser att jag inte vågar förändra??? Och hur gör en för att förändra?

Vet inte om mina tankar beror på att jag börjar bli uttråkad eller om det beror på rädsla. Rädsla inför alla dom tankar och känslor som nu bubblar upp och som behöver tas om hand!  Vridas och vändas på och omvärderas eller inte?

Mitt i alla mina tankar kom Nicole och Griffin hem till Sundsvall i fredags. 

Så härligt vad jag längtat efter mitt äldsta barn. Även om jag hör hennes röst nästan varje dag och ser henne via länk ibland så var det fantastiskt att få krama henne. Att få ha henne nära hemma hos mig i flera dagar 

( dom åkte hem till Madrid igår) 

och kunna påbörja samtal som sen pågick från och till i timmar med avbrott för att hon gick iväg eller vi träffade andra eller vi gjorde saker tillsammans.

Nu när jag är ensam igen så kommer tankarna tillbaka. Tankarna om framtiden och hur viktigt det är att jag tar itu med det som väcks i min kropp nu när jag ska börja leva igen. 

Den västerländska cancerbehandlingen är främst inriktad på att ta hand om själva sjukdomen och vad den gör med kroppen rent fysiskt, den pratar inte så mycket om hur psyket och jaget påverkas.  Fram tills nu har jag inte riktigt velat eller vågat tänka på hur rädslan jag känt påverkat mig eller min tro på min egen kropp. Jag har formulerat och skrivit om många av mina tankar och funderingar men hittills vet jag inte om jag verkligen vågat tänka på hur mycket stryk min kropp egentligen fått och om jag någonsin vågar lita på den igen!

Verkligen lita på att den orkar bli stark, frisk och vacker igen. Så mycket att fundera på, inte älta eller ha ångest över utan verkligen ta tag i på ett konstruktivt och förhoppningsvis lärdoms fullt sätt som jag kan använda mig av även senare i livet. 

Nu känns det som att jag återigen springer lite för fort, har lite för bråttom, blir rastlös och ställer lite för höga krav på mig själv. Men det är nog så det kommer att vara en tidframöver jag kommer att behöva hejda mig själv samtidigt som jag måste puscha mig för att inte fastna eller falla. Lära mig att lyssna på mig själv och inse att det tar tid och att alla dagar inte är "happy happy" att vissa dagar faktiskt kommer att vara skitjobbiga och jag kommer att vara trött och bara vilja sova eller ligga i soffan och att det är OK. Jag behöver hitta sätt att tygla mitt inre "Monster" på så att jag kan bli snäll och accepterande mot mig själv.