I över 8 månader har jag levt med och till stor del genom min sjukdom, den har definierat mig och tagit kommando och bestämt vad, med vem och hur jag skulle genomleva mina dagar. Ett heltidsjobb som helt självklart krävt all min fysiska och mentala kraft utan att ens ifrågasätta sin rätt till att invadera mig. Göra mig svag och sjuklig den har bara invaderat och tagit vad den velat! En form av våldtäkt eftersom den fortsatt trots att jag skrikit så högt jag bara kunnat NEJ NEJ NEJ.

Tror inte att mitt liv någonsin kan bli detsamma som innan jag blev invaderad och fråntagen "min" syn på livet och den kropp jag har. Jag har resonerat och diskuterat i timtal med mig själv för att försöka reda ut och förstå vad som hänt, varför det hänt och till vilken nytta! Det är betydligt lättare att helt kliniskt titta på själva cancern och vad den gjort än att förstå varför den hände mig? Så nu försöker jag istället se allt som hänt, varit och kommer att ske utifrån perspektivet till vilken nytta!

Inför mitt läkarbesök dagen innan min sista strålningsdag bestämde jag mig för att jag ville ha ut så mycket information jag bara kunde om min kropp för att kunna och våga gå vidare i mitt tillfrisknande. Jag vill veta hur jag mår, röntgen bilder som talar om ifall det finns metastaser, laboratorie svar på hur mina organ mår efter alla gifter. Jag ville ha allt läkarvetenskapen kunde ge mig i dagsläget och det har jag nu fått.

Skiktröntgen med kontrastvätska visar INGA tecken på cancerceller.

Blodprover visar på FULL funktion i alla organ 

Hjärt EKG är bra

dock lider jag fortfarande av något lägre immunförsvar så det behöver jag hålla koll på med fler blodprov framöver.

Ingen Cancer!

Det här beskedet fick jag i måndags och nu känner jag mig alldeles omtumlad, lite groggy, som i en bubbla. Samma bubbla jag föll in i för 258 dagar sedan, men med den skillnaden att den här bubblan bara blir tunnare och tunnare för varje dag som går och förhoppningsvis spricker den snart och släpper mig fri så jag kan andas igen, verkligen andas på riktigt utan att vara RÄDD! 

Rädslan är nog den känsla jag kommer att få jobba hårdast med framöver. Den känns så mörk och kompakt och geggig, som tjockolja eller dy lätt att dras ner i och svår att tvätta bort! 

Om jag ska vara riktigt krass så valde min cancer verkligen rätt årstid när den invaderade min kropp. 

Sommar och värme, lite kläder och mycket glädje, få bekymmer och härliga vänner. 

Sen kom hösten precis när jag behövde skyla min kropp, gömma mig hemma med alla mina krämpor och biverkningar.

Vintern och kylan och mörkret blev en tröst och en bundsförvant eftersom jag inte behövde ha dåligt samvete för mitt "icke" liv utan kunde ligga kvar i soffan och titta på TV.

Nu kommer ljuset och det känns så mycket lättare. Jag har så mycket att se framemot och glädjas över. 

Att vakna något lite piggare

Att orkar något lite mer 

Se att mina promenader blir lite längre och går lite fortare.  

Att orka läsa igen känna att min hjärna vill ta in ny information

Känna sug efter att träna och röra på min kropp mer än bara genom lätta lätta yoga pass hemma

Livet börjar och livet slutar och oftast känns det helt overkligt och orättvist och oförståeligt.  I tisdags var jag tvungen att släppa taget om min Svante, min hund, min Lill kille... han som valde mig och inte tvärtom. Jag är ingen hundmänniska men jag kan stolt kalla mig för en Svante människa och jag älskade varje stund jag fick vara din matte. 

Livet är verkligen omtumlande, bara att inse att det här är ytterligare en pusselbit i mitt livspussel.