Tryggheten som kläderna ger mig är fortfarande något jag hänger fast vid. Det är som att dom ger mig ett skyddande skal mot omvärlden, bäddar in mig i bomull och får mig att känna mig som alla andra... 

Så mycket tankar och funderingar som rör sig i mitt huvud. Ett samelsurium av bilder på hur en kvinna förväntas se ut, hur kvinnor ser ut, hur jag själv vill se ut och hur jag faktiskt ser ut!

Vad är vackert? Vad är fult? Vem bestämmer det? Hur slutar en bli påverkad av det yttre?

Samtidigt som jag sakta (!!!) men säkert börjar lära känna och acceptera min "nya" kropp så är det fortfarande så svårt att hitta tillbaka till min garderob. Hur jag ska klä mig, vad trivs jag i och och vad funkar nu när jag inte längre kan ha en vanlig BH utan behöver ha en stadig (väldigt stor) BH med både hyskor och hakar och blixtlås allt för att hålla in och trycka på punkter under min armhåla och sida för att hjälpa mitt lymfsystem på traven.  Så fånigt,  fåfängt och självupptaget. Nästan så jag skäms eftersom jag borde vara så tacksam och lycklig över att vara vid liv. Ja eller hur, men det är så jag känner och den känslan upptar alldeles för mycket av min tid och får mig ofta att bli kräksjuk över mig själv. 

Dom förbjudna tankarna som jag tror fler än jag har och som vi bombarderar oss själva med när vi ägnar oss åt "lite" självhat! 

Vilket härligt ord! 

Handen upp alla som likt jag gör det!

Nu är det inte så att detta upptar all min tid men jag känner att det är viktigt att prata om det här eftersom kropps uppfattning inte bara hänger ihop med bröstcancer utan är alldeles för vanligt förekommande bland kvinnor och framför allt hos unga flickor.  Tänker att om jag/vi lyfter upp frågan ännu en gång så kanske jag och du mår lite bättre i våra egna kroppar, kanske vi kan lära oss bli lite snällare mot oss själva. Det kanske tom kan bli så att vi som genomgått en mastektomi (eller två) kan vara med och förändra bilden av kvinnors kroppar om vi bara vågar stå emot den samhällsfarliga normen om vad som är vackert.