Det är lustigt, jag vet att jag skrivit om det förut men det går verkligen så fort att vänja sig vid "nya" situationer. Hur fort dom övergår till att bli rutin. Jag bävade lite inför att påbörja strålningen och nu är det som om jag inte gjort annat. 

Trots att jag mår bättre och har färre biverkningar så påverkar dom jag har mig psykiskt mycket mer än tidigare. Jag är så trött på att må dåligt och blir stressad av att jag har så svårt att stå ut. Det känns som att mitt tålamod är slut, det finns inga marginaler kvar att ta av vilket gör mig så irriterad och arg på mig själv. Jag behöver ju bara stå ut några dagar till... så trött på skiten!

Hade ett långt samtal igår på telefon som fortsatte idag på onkologen med bröstsköterskan om hur jag mår i kropp och själ. Så härligt att prata med någon som verkligen kan sätta ord på mina känslor och min frustration och som tycker det är viktigt att även själen får säga sitt!

Som förstår alla mina funderingar och som kan svara på frågor jag knappt själv kan formulera utan bara känna!

Som kan vända rädsla och ledsamhet till förväntan och förhoppning!

Som inte skyggar inför att tala om liv och död, så dom tankarna inte fastnar inom mig och maler och maler tills jag blir så full av ångest och gegga att jag inte inte hittar ut!

Som berättar om vad som kommer efter strålningen.

Glappet!

Ett så himla bra namn på den period som infinner sig efter behandling men innan återgång till det normala livet och så småningom om friskförklaring. En period som ser olika ut och är olika lång för alla cancer patienter men som innehåller ungefär samma funderingar och rädslor!

Det snurrar verkligen i mitt huvud just nu! Ena stunden kan jag formulera vad jag känner och vad jag är rädd för och nästa är jag helt tom,  som om jag stänger av och bara kan och vill prata om väder och vind! Allt annat känns bara jobbigt och intalar jag mig själv ointressant.

En sak jag gör varje dag som jag är stolt över och som får mig att må bra är att jag promenerar. Luften och rörelsen blir som ett filter mellan hjärnspökena och jaget, lite som balsam för själen! I lördags fick jag en riktigt mysig stund med min dotter Lina och hennes lillebror Rio i solskenet.