MENY
Någonting nytt, igen!
Från att ha mått så dåligt hela hösten till att ha mått ganska bra den senaste veckan är det med blandade känslor jag nu påbörjar tre veckors daglig strålning. En behandling som i sig inte är särskilt besvärlig men som innebär att jag från en zombie
liknande tillvara nu ska vara så pass pigg och allert att jag ska orka ha en och vissa dagar tillochmed två inbokade aktiviteter. Förutom strålningen så får jag fortfarande sjukgymnastik två dagar i veckan för att få tillbaka full
rörlighet i min högerarm samt att jag även får sprutor på onkologen var tredje vecka.
Även om jag känner att jag fungerar bättre och bättre för varje dag och orken och minnet sakta kommer tillbaka så är det som att simma motströms med ihopbundna fötter.
När jag vaknar på morgonen och kliver upp ur sängen känns min kropp gammal och stel, jag överdriver inte men jag känner mig som 90! Efter frukost och lite stretch övningar känner jag mig riktigt pigg, (nästan som förut) även i huvudet känner
jag mig klar och sugen på nya intryck och interaktion med andra. Så härligt! Jag orkar promenera, ibland äta lunch eller fika även efter ett besök på sjukhuset. Men så plötsligt och helt utan förvarning så bara rinner orken av mig och jag bara
måste vila, inte nödvändigtvis sova men vila i någon timme. Helt urlakad och så trött i huvudet och kroppen. Det jag kan märka eller den förvarning jag får är att jag tappar ord och ibland glömmer vad jag talar om. Vilket skulle skrämma skiten ur
vem som helst och kanske kan man tycka skulle få mig att vara mer försiktig med den energi jag har och ta det lite lugnare.
Det är bara så svårt! Min kropp och jag har liksom törstat efter att orka mera än att bara vara! För livet och verkligheten slutar ju inte att pocka på uppmärksamhet och locka (och skrämma) och få mig att längta efter att planera kommande
resor, arbete, möten.
Samtidigt som det känns himla långt bort så närmar den tiden sig med stormsteg. Jag både vill och bävar! Livet är enkelt när en inte behöver fatta så många beslut men det blir också tråkigt, lite deppigt och konstigt nog lite stressande. Stressigt
ur det perspektivet att med så mycket tid så finns det ju så många saker jag skulle kunna göra, så många människor jag skulle kunna träffa, fast det enda jag SKA och förväntas göra är att sakta bygga upp min kropps styrka och min kondition.
Kopplingen mellan vilja och verklighet är inte helt klar, eller mellan vilja och ork!
Så mycket att ta hänsyn till och så mycket att tänka på och så mycket att tvingas välja bort!
I kväll känner jag mig för första gången på länge ledsen. Ledsen på ett sätt så jag bara vill gråta och stoppa huvudet under kudden och slippa vara stark och glad och nyfiken på framtiden. Jag vet inte riktigt vart det kommer ifrån eller vart
det ska. Vet inte om jag är rädd för framtiden, rädd för vad som kommer härnäst eller bara så trött på att vara tom. Kanske är det rädsla för hur jag ska tackla livet som kommer efter behandlingarna. Eller så är det osäkerheten över den närmsta
tiden som stör mig och får mig att bli villrådig och ur balans?
Vad händer på torsdag efter sprutan? Hur kommer jag att må den här gången? Vad händer om tre veckor när strålningen är klar? Hur länge ska jag vara sjukskriven? När förväntas jag vara tillräckligt pigg för att börja tänka på att gå tillbaka
till jobbet? Vad? Hur?När?
Är det alla dessa tankar som gör att jag är så ledsen eller är det en fullt normal och förväntad reaktion i kölvattnet av bröstcancer?
Förra veckans torso:
Inget namn ännu!
Otroligt mörk och känslo laddad vilket jag när jag på håll betraktar den skräms av. Så mycket känslor som rör sig i min kropp och min knopp. Som bara väntar på att få komma fram och bli utsläppta...
0