Så här i efterhand är det nästan så att jag inte kan förstå vad min kropp utsatts för, all smärta den genomlidit och allt gift den utsatts för. Att jag står här idag ett år senare och ändå är i relativt (?) gott skick är så otroligt. Tacksamheten jag känner gentemot min kropp är svår beskrivlig. 

Trots glädjen av att jag är cancerfri så brottas jag ändå dagligen med alla dom tankar, den rädsla och den ångest som traumat jag varit med om gett mig. PTSD (posttraumatisk stress syndrom) är ett begrepp som ofta används för att beskriva den eller de upplevelser vi cancer patienter vittnar om när vi i efterhand talar om våra cancerbehandlingar. Ett begrepp som jag innan mest relaterat till soldater som kommer hem trasiga efter krig eller människor som utsatts för extrema händelser i samband med flykt, katastrof eller brott. Nu gäller det även mig och min kropp. Mina upplevelser. Min smärta. Min ångest. Min rädsla.

Det jag längtar allra mest efter nu är att vakna och bara vara jag, Carina. Inte Carina som är trött efter för lite eller för mycket  eller ingen sömn alls eller Carina som har ont eller Carina som har ångest efter mardrömmar eller Carina som vaknar upp i en säng som är alldeles fuktig efter nattens svettningar eller Carina som har så grym hjärtklappning att det dunkar i hela huvudet eller Carina som vaknar och inser att det är dax för ytterligare behandling eller prover eller läkarbesök eller hjärtultraljud eller nån annan undersökning som behövs för att ha koll på hur min kropp mår och i vilket skick den är!

Hur konstigt det än låter så skulle jag ändå inte vilja vara utan min sjukdom, allt det jag varit med om och all den erfarenhet jag fått det sista året har gjort att jag tvingats lära känna mig själv, på riktigt. Det kan verka märkligt att jag inte gjort det innan,  jag som ju är 55 år, hur kan det ens vara möjligt? Det har jag inget bra svar på men det är först nu som jag verkligen behövt ta i från tårna och verkligen lyssna på mig själv och vara totalt närvarande och fullständigt ärlig gentemot mig själv hur läskigt och jobbigt det än har kännts. För hur mycket stöd och hjälp som än finns så står en ensam i sjukdomen och det bara är så.

Det fina med det är ändå att trots min upplevda ensamhet just där och då så har den hjälpt till att öppna upp och släppa fram relationer på ett mycket djupare plan, relationer som kommer följa mig resten av mitt liv.