Jag har inte ängnat särskilt mycket tid till att tänka på vad som skulle hända om jag inte blev frisk och om jag skulle dö, men visst har tanken slagit mig. Den hade kunnat bli en mörk kraft som slukat mig hel, tagit andan ur mig och dränerat mig på all kraft och glädje, 

Nu blev det inte så och det är jag tacksam för jag är också tacksam för att den byggt upp ett sug i mig att hitta mig själv, på riktigt!

Att sluta vara en diffus otydlig variant av mig själv utan tydliga önskningar som inte riktigt vet vad hon vill, tycker om eller drömmer om. En kvinna med mod lite mer som jag var när jag var ung och på väg ut i livet. Ett liv som var fullt med möjligheter där allt var öppet tillgängligt och inte som nu fullt med -men tänk om och -hur skulle det se ut osv. Dom där tankarna och hindrena en bygger upp för sig själv. 

Utav rädsla? 

Utav vana? 

Så himla svårt att formulera vad jag menar men jag tror att jag börjar hitta en väg dit eller iallafall skönja en stig som kan leda mig till något som känns bra. 

Att starta på nytt fri från sjukvården och den utstakade väg som operation och medicinering varit innebär så många saker på så många plan. Just nu ägnar jag dagarna åt att försöka hitta fungerande rutiner för att min kropp ska hitta en balans där jag varken gör för mycket eller för lite. En balans som jag kan mentalt acceptera och finna ro i. För det är så svårt! Det är så lätt att dras med i glädjen över att leva och allt som finns att göra. 

Att nöja sig med det en faktiskt gör och glädjas åt det. Att finna ett lugn i att ta en dag i taget. Att se rikedomen i de människor och samtal jag faktiskt orkar ha omkring mig. Jag vill så gärna prata och träffa alla jag tycker om  jag har inte glömt eller slutat längta efter er eller glömt alla era erbjudanden om middagar besök mm. snarare tvärtom jag längtar mer än jag orkar med! Snart... jag måste bara skynda långsamt!