Tisdag precis en vecka sen jag fick min första cellgiftsbehandling
I söndags skrev jag att det kändes som att jag kommit tillbaka till livet...
Obeskrivligt egentligen att må så dåligt att bara tanken på att orka gå från sängen till soffan känns oöverskridlig. Men skam den som ger sig. Igår satt jag ute en stund i trädgården och njöt av solen tillsammans med min älskade dotter Nicole.
(null)

Så skönt att känna värmen från solen och uppskatta om så bara för en lite stund att livet är fantastiskt härligt!

Idag, tisdag mår jag ännu bättre. Inte helt mig själv. (Om det nu är möjligt på bara en vecka med tanke på mängden gift dom pumpat i mig.)
Jag har klarat av ett vårdcentral besök, för att rengöra min PICC-linekateter, som sitter på min vänstra arm. Det är genom den cytostatikan ges men också genom den som alla prover kommer att tas för att kolla hur mina blodkroppar reagerar på gifterna. Den ska sitta under hela behandlingen och behöver hållas ren och öppen vilket innebär att jag behöver gå till vårdcentralen varje tisdag. 
Jag har även varit och bokat ett besök hos en perukmakare/försäljare. För nu börjar jag tappa håret! Tänkte först inte köpa en peruk utan tänkte bli superproffs på att knyta sjal istället.
Eller som Lina och Nicoles kompis sa: 
Er mamma kommer Rocka sjal! Det har du rätt i Fillipa det kommer jag att göra.
  • Peruk provning torsdag 6/9 kl. 13.00 HårMästarna
  • Kurs för Sjalknytning/make up inbokat den 11/9 på sjukhuset.
Men så kände jag ändå att det kanske kan vara skönt att ha en valmöjlighet. Att kunna gå ut på middag, teater eller vad sjutton som helts och inte behöva få blickar. Medlidsamma blickar typ: åh men stackarn hon har cancer. 
För det är så jag har tänkt när jag sett kvinnor i sjal. Fy skäms på mig, det kommer jag aldrig någonsin mer tänka.

När jag ändå var ute och i gasen blev det en fika i hamnen. Tack Sussi för skjutsen och fikasällskap. Det är tur att ni är så många som vill och  kan hjälpa mig i min närhet. Utan er alla hade min resa varit mycket besvärligare. (null)

Lika trevligt som det var att få vara ute lika skönt var det att komma hem. Att få krypa ner i soffan och vila min trötta kropp och knopp.

Läsa en god bok och riktigt njuta av det jag åstadkommit idag och hämta ännu mer kraft och ork så jag kan ta hem Svante. För nu längtar jag efter hans sällskap och våra promenader. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress