Väcktes 07.30 av undersköterskan som ska mäta min feber och ta mitt blodtryck och puls. Febern har äntligen gått ner till normaltemperatur 36.3 blodtrycket ligger på OK 68/112 och pulsen på 73. Två dagar i stillhet och isolering med medicinering har nu gjort sitt. Redan igår fick jag veta att min kropp responderat bra och att dom vita blodkropparna ökade. Enligt läkaren är det ovanligt att det går så fort men väldigt skönt med tanke på att jag bara har lite drygt 10 dagar på mig att stärka min kropp inför  nästa cellgifts behandling. 

Min isolering är bruten men jag ska stanna kvar i mitt enkelrum och fortsätta få antibiotika var 8:e timme. Om alla prover fortsätter vara stabila får jag åka hem på måndag. 

Att ligga isolerad är verkligen annorlunda! 

Sluss in till rummet där den ena dörren måste stängas innan den andra får öppnas. Inga besök tillåtna med undantag för mina barn. Jag får inte gå barfota utan måste ha strumpor som sen inte får vara på när jag ligger i eller ovanpå sängen. Jag får inte skala frukt med skal utan det måste jag be personalen om hjälp med! Återigen det där om att be om hjälp! Det satt långt in måste jag erkänna att ringa på klockan när jag skulle dricka mitt kvälls te och äta en macka och insåg (först efter att personalen som kom med kvällsfikat redan gått ut) att det enda pålägget som fanns tillgängligt var en banan!!!

Så nu ligger jag här å läser en god bok, småstirrar ut genom fönstret på det grå trista vädret och längtar efter en skogspromenad.

Funder på att ta en dusch, tvätta håret, klä på mig och sätta mig i fåtöljen. Finns inte så mycket mer att göra. 

Trots att min isolering är bruten så bör jag hålla mig för mig själv och inte springa runt på avdelningen eller hänga i gemensamhets utrymmena eftersom jag fortfarande är relativt infektionskänslig. Känner inte att jag är så sugen på det ändå. Rätt skönt att hålla mig inne på mitt rum bortkopplad från verkligheten, det får mig att glömma varför jag är här. Att kliva ut utanför mitt rum innebär att jag behöver möta andra cancer patienter. Se andra människor i olika cancer stadier märkta av sjukdom eller inte och det är jag inte så säker på att jag har lust att utsätta mig för! Vet inte om jag rent psykiskt orkar ta in och bearbeta dom intrycken just nu. Nu när jag fortfarande har fullt upp med att börja må bättre själv.

Verklighetsflykt? Ja, kanske eller bara mitt sätt för att orka. Som jag tänker just nu så är det absolut viktigast att jag orkar ta mig igen min sjukdom. Göra mitt jobb. Hålla mig på rätt sida mentalt för att resan ska gå så smidigt som möjligt. Då menar jag inte att jag ska fly eller gömma mig eller nåt annat liknande men att jag ska vara snäll mot mig själv och välja med omsorg vilka intryck jag utsätter mig för. Vilka situationer jag försätter mig i. Jag kommer stöta på tillräckligt mycket sjukdom och sjuka människor det kommande året så jag kanske inte behöver göra det just här och nu. Inte nu då jag är här för att min kropp behöver hjälp att bli starkare. 

Trots att min mun fortfarande värker och allt har en lätt smak av metall så börjar jag längta efter mat! Mmm hemlagad näringsrik varm väldoftande mat. Högst på önskelistan står en mustig svamp och grönsaks gryta med vitlöksgucka och en fräsch krispig grönsallad med smak av lime och olivolja.