Eftersom min kropp inte mått så bra och jag haft det besvärligt pågrund av biverkningar  har den här återhämtningsperioden varit rejält tuff.  Jag har behövt hjälp både när det gäller att få i mig tillräckligt med näring och för att få lindring för mina utslag som liknade svår acne. Det var först igår som jag mådde riktigt bra och nästan kände igen mig själv när jag tittade mig i spegeln.

Det jobbigaste den här perioden har egentligen inte varit dom fysiska biverkningarna eller utslagen utan snare den ångest jag haft sista veckan. Ångest över att när jag äntligen börjar må bättre, fått smaken och orken tillbaka veta att jag bara inom några dagar ska in i helvetet igen.  Börja om med värk i leder, vallningar, ont i munnen, metallsmak, ingen aptit, obeskrivbar trötthet... ångest som är hanterlig dagtid när det är ljust ute men som blir till en krypande stickande känsla i hela kroppen nattetid. En känsla av vanmakt och obehag som gör det nästintill omöjligt att somna. En trötthet som förlamar men inte söver en där hjärnan går på högvarv. 

Under hela den här perioden sen jag fick veta att jag har cancer har jag funderat på sätt att få ur mig min ångest, min rädsla, min ilska. Att skriva den här bloggen är ett sätt men jag har kännt att jag även har behov av att få ur mig mina känslor rent praktiskt. Ett sätt där jag kan använda min fantasi och kreativitet samtidigt som jag får tiden att gå. Eftersom Lina flyttat hemifrån och Nicole bor i Madrid så har jag ett rum över. Ett rum som stått tomt för det mesta, bara använts som gästrum eller skräprum. Så onödigt!

Nu har jag istället omvandlat det till ett kreativt rum, en verkstad där jag kan komma och gå som jag vill. Där jag kan sitta om så bara i 5 minuter om det är det jag orkar just då. Där det jag skapar får ta den tid det tar där ingen stress eller press råder. Jag är verkligen ingen konstnär men jag har alltid varit kreativ och skapat genom att jag stickat, sytt, renoverat eller pysslat med barnen och alltid tyckt att det varit roligt.

Eftersom nästan all min tankeverksamhet numera kretsar kring cancer, död, tillfrisknande eller hur en ska förhålla sig till sig själv och andra. Hur en ska se på samhällets syn på cancer. Där den allmänna åsikten verkar vara att det enda som gäller är att "kämpa" för om du inte gör det så dör du! Som om alla dom som dör inte "kämpat" eller velat bli friska. Det kanske låter hårt och krasst och visst vill jag kämpa och kommer att kämpa men ibland är det skönt att bara få vara sjuk och känna att det är OK att bara vara. Att det inte är likställt med att ha gett upp eller tappat hoppet utan att det snarare är ett sätt få andrum, distans till den tid läkandet och behandlingarna kommer att ta. 

Det jag funderat över är att jag behöver ett projekt som på samma sätt som mina ord följer mitt mående, mina tankar och mitt humör visar den förändring min kropp gått igenom. Som visar hur den ser ut nu efter min bröst operation. Där jag kan leka med material, tekniker, känslor, drömmar!

Kroppsideal kontra verklighet!