Vaknade imorse och såg årets första snöflingor sakta falla ner från himlen. Måste erkänna att det gjorde mig glad och förhoppningsfull. Jag är något förvånad över mina egna känslor trodde inte att snö med tanke på förra årets kaos skulle väcka den typen av känslor inom mig?!. Bilden av ett snöklätt tyst landskap känns rogivande och läkande. Precis vad jag behöver!

Veckan som gått sen behandling nr. 3 har varit tung. Trots reducerad cytostatikados vilket isig borde gjort den här återhämtningen något lättare så är min kropp så trött och sliten! Huden är stram och spröd, fingertopparna och nagelbanden spricker trots att jag smörjer och smörjer. Fötterna värker och hälarna gör ont att gå på. Benen värker, känns tunga och oformbara som om musklerna krympt och inte orkar bära min kropp. Vill så gärna att det här är över så jag sakta kan börja återskapa mig själv och min kropp och få tillbaka styrkan och kraften.

Så svårt att beskriva hur jag mår eller känner mig, hur märkligt det är när ens kropp känns totalt främmande. När bilden i spegeln visar en trasig kvinnokropp som liksom tappat sina konturer och sin glans. Långt från den kropp jag är van att se och känna. Bilden av mig själv och "mitt jag" är ju skapad och formad i mitt eget huvud så varför är det då så svårt att titta på min nya spegelbild? Varför är den så främmande, skrämmande och ful. Vilka samhälleliga normer (medvetna och/eller omedvetna) är så djupt  nedladdade och rotade i mitt undermedvetna att jag tillochmed nu värderar min kropp utifrån hur den ser ut istället för vad den just nu går igenom.