Igår genom gick jag min tredje cytostatika behandling helt ofattbart, tiden har gått så fort samtidigt som det känns som en evighet sen hela den här resan startade i juli! 

Alla läkarbesök, tråkiga besked, fantastiska människor jag mött inom vården, operation, rehabilitering, tårar, vänner, hjälp, lärdomar, glädje och sorg!

Jag är så glad och samtidigt så stolt över mig själv att jag klarat av 3 av 6  "kick ass" behandlingar som är en mix av den starkaste sortens preparat som används inom bröst cancer behandling idag. Dessa veckor har varit rejält tuffa och fulla med biverkningar som både smärtat, kliat och hållit mig vaken om nätterna. 

Pågrund av alla mina biverkningar så beslutade mitt läkarteam att sänka dosen av Herceptin  (cytostatikan som ger mig mest biverkningar) till 80%, detta i hopp om att minska mina besvär och göra återhämtningen kortare och lättare. Samtidigt som dom hoppas att den ska vara tillräckligt stark för att bekämpa de väldigt aggressiva Her-2 angripare som äter mina friska celler. 

Dom kommande tre behandlingarna kommer att vara mycket snällare och förhoppningsvis med färre besvärliga biverkningar som dränerar och plågar mig. Visst kommer dom att bjuda på andra utmaningar helt säkert men inte så tuffa som dom jag redan gått igenom hoppas jag!

Dagen idag har varit nästintill symtomfri vilket gett mig en chans att hämta energi. Energi jag så väl behöver för att orka vakna varje morgon och älska livet. 

Vilket inte är så lätt när så mycket har hänt! 

Ja inte bara med min kropp rent utseende mässigt, vilket isig känns så ytligt och utseende fixerat och tar en hel del energi. Förändringen gör mig också ledsen och frustrerar då det tar sån tid att vänja sig vid min spegelbild som enbröstad och skallig.