Dagarna bara rusar fram, känns som att jag inte hinner någonting! För min hjärna säger till mig att jag borde det. Jag borde googla på hur man överlever cancer, läsa alla bloggar om människor som klarat sig. Läsa om vilken mat, vilka yoga övningar, vilka andningsövningar osv. som helar en trött, trasig och sjuk kropp!

Men jag är inte där ännu, jag är fortfarande kvar i den ångest jag kände efter jag fått reda på att jag har bröstcancer. I ångest och ledsamheten jag kände och till viss del fortfarande känner över hur jag skulle berätta för mina barn. 

Hur är det möjligt att som förälder göra sina barn så illa, mina barn mitt allt. Dom jag alltid månat om och velat det bästa för. Att berätta för sina barn att en har cancer är inte bara ett sjukdomsbesked, det vänder hela ens världsbild på kant. Hur gör jag? Med ett barn i Madrid och ett barn i Sundsvall. Jag ville inte berätta på telefon och inte heller berätta för ett barn i taget så att det barnet som visste skulle behöva hålla allt inom sig och inte kunna prata fritt med sitt syskon. Mina tankar snurrade i huvudet och jag såg framför mig det ena scenariot framför det andra. Förkastade, tänkte nytt! Fick panik. Insåg att detta även gällde min mamma.

Hur är det möjligt att prata som vanligt med sina barn och mamma på telefon vilket vi gör nästan dagligen när en försöker tänka ut bästa sättet att berätta att framtiden inte alls kommer att bli eller se ut som vi tänkt och planerat. Det kändes som att jag levde i en konstant bubbla full av ljug. Jag fick ljuga om det mesta. Hur det var på jobbet? Vad jag skulle göra på semestern? Osv.

Till slut var det svårt att komma ihåg vad jag sagt till vem. Det gjorde verkligen inte ångesten bättre. Det jag hade att förhålla mig till var två saker. Dagen för min operation och dagen min dotter skulle landa i Sverige. 

Som betraktare utifrån kanske det inte ser så svårt eller komplicerat ut dom måste ju få veta. Men inuti mig fanns ingen rim och reson, mitt hjärta skrek, jag hade ont i magen kunde inte sova inte äta! Ville bara dra täcket över huvudet å försvinna så kanske det här försvann också. Jag visste att jag behövde en strategi för att orka. En planering, en cancerkalender. Hur, var, när!

Första steget blev att börja berätta för mina närmaste vänner för att hitta kraft och mod. Så många kloka härliga vänner jag har med lika många kloka råd. Nu hade jag en hel korg full med idéer om hur, nu behövde jag bara bestämma Vart? och När?

Vad jag kände och visste var att jag vill ha mina barn hemma i mitt kök när jag berättade. För där känner jag mig trygg och det vet jag att dom också gör. Men hur får jag dom hit utan att behöva krångla å ljuga ännu mer. I allt detta tänkande förstod jag att jag behövde involvera flickornas pappa. För trots att vi är skilda så är vi två föräldrar och vi kommer alltid att ha ett gemensamt ansvar för våra barn, små som stora! Det jag inte riktigt hade räknat med var det stöd jag fick av honom och hans nya familj. Hur dom ställde sig tillsammans med mig som en enad front och hjälpte mig igenom hur vi skulle få hem tjejerna till mig, och hur vi deras pappa och jag berättade tillsammans. Så skönt att äntligen ha fått berätta trots all smärta det åsamkar så kunde jag nu andas. Andas på riktigt för första gången på flera veckor.