Jag vet inte vad jag tror, hoppas på eller kommer att få veta. När jag sitter i väntrummet känns kroppen bortdomnad. Jag mår illa. Ser konstigt. Fryser. Svettas. Behöver gå på toaletten eller hellre härifrån önskar att det här bara är en dröm som jag snart ska vakna ur. 

Tur att jag inte är ensam, för det hade jag aldrig klarat. Tinna min kloka, härliga prat/terapeut/promenad kompis sen mer än 20 år tillbaka är och har varit med mig på alla mina besök. 

Hon har stöttat, peppat fyllt i med frågor då jag inte orkat eller vetat vad jag ska fråga om. Hoppas verkligen att alla som är i min situation eller liknande har samma stöd och support från vänner och familj.  Det behöver en för att orka vara modig. Ni är många som stöttar mig  och det älskar jag er för.

Det är rätt fantastiskt vad som händer i situationer av livskris, när allt ställs på ända. Hur saker ändrar perspektiv och tillfällen till möten och samtal som tidigare kännts omöjliga blir möjliga. I helgen fick jag besök av min stora syster Pia och min lillebror Jesper, 

vilket kanske inte låter så konstigt men det är det för min syster som jag växte upp med pratar jag nästan aldrig med. Vi har tappat kontakten av olika anledningar sedan vi blev vuxna trots att vi var bästisar i tonåren och gjorde allt ihop. Min lillebror som har en annan mamma har jag inte träffat på 7-8 år och innan dess inte många gånger. Men familjeband är starka även om en inte känner varandra visade det sig. Ett otroligt härligt möte, lite trevande i början men så härliga, ärliga öppna nyfikna samtal vi fick till. Tack!

Beskedet jag fick av kirurgen var verkligen inte det ville ha!

Aggressiv cancer.

Vilket inte ens kirurgerna räknat med utifrån alla prover som togs innan operationen men som visat sig när man analyserat det borttagna bröstet och lymfkörtlarna. 

Hur ska en reagera på detta? Min första tanke var att det här är ju inte sant. Jag har ju redan fått en sån jävla smäll det var ju nu han skulle säga att dom fått bort allt och att jag snart är frisk!!! Samtidigt som den där lite förbjudna geggiga känslan jag haft i magen i flera veckor bekräftades. Jag har inte velat erkänna känslan ens för mig själv men ändå någonstans känt att jag "nog" är väldigt sjuk. Inte dödligt sjuk, men sjuk!

Bläää! Fy fan! Jävla skit! 

Det var ju inte så här bilden av mig själv sett ut när jag är 54 år. För vem tror väl att det här ska hända en själv. Det är ju som en jävligt dålig B-rulle. En film, något som händer andra men inte mig. Surrealistiskt!

Så börjar fas 2 på min cancer resa. Eftersom jag anses vara en högriskpatient så ska jag redan på fredag börja min behandling! En behandling som kommer bli väldigt tuff enligt kirurgen både fysiskt och psykiskt. Inser nu när jag ligger här i min säng mitt i natten och skriver att skrivandet verkligen är ångest dämpande. Att få sätta eller kunna sätta ord på min rädsla är så jävla skönt! Även om jag nog fortfarande är i chock "bubbel tillstånd" mittemellan gråt och skratt så är det så befriande av våga dela av mig hur jag känner.