Fram tills imorse har jag gått omkring som i ett vakuum, där jag medvetet invaggat mig själv i känslan av att detta inte är verklighet, eller iallafall inte kommer att påverka min vardag nämnvärt. 

Ändå har jag ända sedan jag  först kände knölen och sedan tog mig igenom vårdcentralenbesök, mammografibesök mm. inte gjort annat än funderat över HUR BERÄTTAR MAN? Först och främst för sina barn, sen sin förälder, sina syskon, sina allra närmaste, bekanta, omgivningen. Vad är rätt/fel? Hur ska dom ta det? Orkar dom? Vill dom? Vad ska jag säga? Jag vet ju egentligen ingenting!!! Vill inte veta nånting! Förtränga, jag ska ju inte dö!!! Får jag tänka så eller kan jag tänka så. Tänk om det gör så att jag framkallar min egen död. Jag vill ju inte dö! Dör man av bröstcancer? Hur många gör det? Jag vet ju om kvinnor som både dött och som överlevt. Vad kommer att hända med mig? Mina barn?

Min hjärna kokar. Mina barn är hemma, min mamma är hemma, mina vänner hör av sig, det ringer, skickas blommor....... jag älskar det, men orkar inte. Vill bara ligga i sängen å slö titta på serier, eller gå i skogen med min hund Svante, slippa tänka, slippa ta ansvar, slippa ta beslut, slippa vara.

Gråta en stund för mig själv. 

Så att jag orkar vara i nuet.