Påskaftons morgon
Det här med efterbehandling och rehabilitering är så svårt!

Att ena dagen känna sig pigg, nästan som förr och full av glädje och sug på livet. Till att vakna nästa morgon och inte vilja kliva ur sängen eftersom jag inte vet hur min kropp kommer att fungera idag!
När alla leder värker och är svullna och det känns som om fötterna är runda undertill och inte går att gå på. Känslan av att nästan inte våga sätta ner dom på golvet eftersom jag inte vet om jag kan gå är så läskig och gör mig rädd. Men jag måste annars kanske jag blir liggande kvar i sängen resten av dagen. Måste  kissa kan inte liggakvar och knipa och försöka ignorera det oundvikliga. 

Även om mina fötter bär mig och jag egentligen vet om det så är rädslan inför smärta nästan svårare än smärtan isig självt. Jag har hittills inte tagit några smärtstillande mediciner mot all värk men jag börjar tänka att jag kanske behöver det för att kunna somna på kvällen utan värk och stickningar i fötter och leder och för att slippa vakna med värk. Varför jag inte tagit tabletter är mest för att jag är så envis och inte gillar tanken på att ta tabletter i tid och otid men också för att min kropp är så fullproppad med gifter som det är. Eller iallafall har varit för jag vet inte hur mycket av cytostatikan och kortisonen som finns kvar i min kropp, kanske ingenting alls eller massor! Det jag vet är att min kropp reagerar väldigt negativt på den Herceptin spruta jag får var tredje vecka och de anti hormontabletter jag tar varje dag.
  • Svettningar
  • Andnöd
  • Yrsel
  • Rusande hjärta
  • Huvudvärk
  • Torra slemhinnor
  • Svullnad i hela kroppen
  • Viktökning
  • Stela leder
  • Rinnande näsa/ögon

Nu är det nio dagar sedan jag fick sprutan senast och det är först nu som jag börjar känna mig någorlunda OK igen. Om jag rent krasst tittar på mina symptom utifrån, som om dom tillhörde eller herbagerade någon annans kropp så skulle jag inte förstå hur hen står ut! Men med tanke på hur jag bara för några månader sedan mådde så är det jag går igenom nu (jämförelsevis) ingenting! Ändå kvarstår faktumet att jag ofta mår SKIT 
och har dåligt samvete för att jag klagar då jag borde hoppa, skrika, skratta och jubla över att jag inte har någon cancer kvar i kroppen. Glädjas åt att min kropp klarat av alla påfrestningar att den fortfarande är någorlunda stark. Att jag fortfarande är här och får uppleva en påsk till, en vår till och en sommar till med mina älskade barn.
(null)

Min hjärna går på högvarv.

Så svårt att sova samtidigt som jag är så trött och inte vill annat än att få sova!