Befinner mig i en mental vinkelvolt...

Så peppad jag var när jag började jobba 16 december, visserligen bara två timmar om dagen men vilka timmar. Så tacksam för mina underbara arbetskamrater som verkligen gör att en känner sig efterlängtad och trygg. 

Tyvärr så innebär ju också mötet med människor mötet med baciller! Min trötta, men ändå förväntansfulla, sönder behandlade kropp höll en vecka sen gav den efter för förkylningen från helvetet! Trots Alvedon och Ipren blev jag liggandes alldeles utslagen i hög feber hela julhelgen, så trist ville ju fira jul med mina barn.

Piggade på mig lite runt nyår och såg framemot några härliga dagar innan jag skulle tillbaka till jobbet. Trodde jag! Istället blev det en penicillinkur. Bihåleinflammation och vätska bakom trumhinnan, totalt döv på höger öra. 

Omstart med allt vad det innebär. Peppande samtal med mig själv varje dag för att våga och vilja och orka. Nu har jag arbetat i två veckor. Psykiskt känner jag mig så mycket starkare av all den energi jag får av att befinna mig i ett sammanhang vilket gör mig mer motiverad och mindre rädd för framtiden. Fysiskt är min kropp fortfarande eller kanske tillochmed i lite sämre skick pågrund av förkylningen som inte riktigt gett med sig ännu, den stretar emot och vill inte det jag vill. Jag påminns dagligen om att jag inte alls är i den form jag var när jag blev sjuk. Svårt att acceptera när mitt kroppsminne påminner mig om annat.

Slitsamt att försöka läka utan att stressa. Förändra en takt i kroppen, ta det långsamt, ha tålamod. Låta kroppen komma tillbaka i den takt den behöver. Inte riktigt den jag är eller var. Det tar mycket energi att förändra ett invant beteendemönster även om en inser att det är nödvändigt för att klara av att komma tillbaka. Svårt! Utmanande! Ändå finns glädjen där mitt i alltihop. Glädjen över att finnas till, att håret växer och ljuset snart är tillbaka. Den svarta geggan och rädslan är inte riktigt lika tjock eller förlamande. Mina drömmar handlar inte längre bara om död och misslyckande. Nu drömmer jag om möten med människor, resor och upplevelser även om jag som oftast tappar passet, kommer försent, befinner mig på fel plats eller är allmänt pinsam och inte har koll på vad som hänt i världen de senaste 16 månaderna.

Fick en så härlig bild i min telefon i veckan av min äldsta dotter. 

Sommaren för fem år sedan när jag min mor och mina döttrar firade min 50-årsdag med härliga dagar i Berlin. Jag fick ta med dom alla på Victoria and Albert Museums utställning om min livslånga idol David Bowie på Martin-Gropius-Bau. Så kul vi hade och så härligt och enkelt livet var just där och då och hur jag njöt av att bli 50 år.

Dit vill jag igen, kanske inte till frisyren men till  glädjen av att leva att åldras. Hoppet om framtiden. Och spänningen med att planera dagen och morgondagen. Sätta upp mål och våga leva även om livet runt omkring drar en tillbaka ( eller iaf försöker) och gör en påmind om att det ibland inte alltid går som en vill och att det ibland tar slut. Även den klaraste själen slocknar ibland.

Annelie så glad att jag fick känna dig och uppfyllas av din outtröttliga förmåga att leva livet. Känner mig trygg med att du tittar ner på mig och oss andra med ditt glada skratt och hejar på oss så vi också vågar leva livet!

Min dröm och önskan nu är att jag ska våga fortsätta, vara stark och vakna varje morgon sugen på livet och rustad för alla utmaningar jag tar mig an och släpper in i mitt liv. Att jag aldrig ska sluta vara nyfiken på min omvärld och mina medmänniskor. Att jag ska fortsätta utvecklas och se glädjen och skönheten i livet och lära mig bemästra rädslorna...

På arbetsbordet just nu.