Rent medicinskt och tidsmässigt följer jag den plan kirurgen och onkologen lagt upp och nu har jag nu fått min första spruta Herceptin vilket gick jättebra, inga negativa reaktioner de första dagarna. Dag 4-5 började samma biverkningar jag fick i höstas komma. Pirr i hela kroppen, rodnad och kli på huden och acne liknande prickar/utslag på kroppen och i ansiktet. Så himla trött på att se ut som en "finnig" tonåring och så himla trött på mig själv att jag är så utseende fixerad och ytlig! 

Det gör mig så ledsen när jag inser hur viktigt utseendet är. Hur påverkad jag mentalt blir av att inte ha hår, ögonbryn, ögonfransar. Hur svårt jag tycker att det är att se mig själv i spegel. Kan inte riktigt ta in min svullna kropp och min viktökning. Vilket gör mig ännu argare och ledsnare på mig själv. Moment 22!

Hade ett så himla härligt, ärligt och jobbigt samtal igår med en nära kär vän om det tunga med att leva som närstående till en cancer drabbad människa. 

Nu gällde samtalet inte direkt mig, men ämnet tangerar ju även mig och min situation och fick mig att tänka och fundera på hur jag själv är och förmedlar.

Det vi pratade om var det svåra att som närstående vara drabbad men inte kunna påverka eller ha kontroll. Att vara utanför och se på, att vilja hjälpa till, underlätta men inte alltid bli insläppt. Att se på hur en älskad vän, partner eller familjemedlem kämpar för att behålla eller få tillbaka kontrollen över sig själv, sitt mående och sitt liv. 

Eftersom cancer är en sån laddad sjukdom som väcker så många känslor så reagera vi alla så olika. Dödsångest och rädsla är det reaktioner jag ofta mötts av men också önskan att förstå och råden om hur en på bästa sätt ska hålla sjukdomen i schack genom mat, vitaminer mm. Och ja det finns hur mycket som helst att läsa på nätet om hur en ska göra. Jag jobbar ständigt med mig själv för att orka sålla bland all information och inte gå vilse eller ställa alldeles för orimliga krav på mig själv. Och alla beslut jag tar är inte alltid genom tänkta eller realistiska eller förståeliga för er som står utanför men dom hjälper mig att komma vidare att utmana mig själv och lär mig att det är OK att ändra sig, göra annorlunda, göra om. 

Det häftiga är att bli så glad över upptäckten av "nya" eller dåligt utnjyttjade egenskaper hos sig själv, att inse tex hur härligt det är att skratta. Hur förlösande det kan vara att skratta även åt cancer hur konstigt det än låter. 

Veckans konstnärliga alster: 

SKAPANDE  (av ett nytt liv, bevarande eller upplösande av ett gammalt) tolkningen är fri