Det är nästan ofattbart och lite skrämmande att inse att de strategier och de rutiner jag byggt upp för att klara av och hantera mitt liv dessa 14 månader snart har gjort sitt. 

Det känns lite som att jag är i ett vacuum min kropp har slut på energi nästan som dagarna innan semester. Systemet stänger av trots att uppgifterna inte är avklarade. Så trött som jag är nu både kroppsligen och mentalt har jag inte varit tidigare. Trots det försöker jag yoga och promenera i skogen varje dag för att mjuka upp mina stela och ömma leder. 

Samtidigt som jag försöket visualisera hur jag mådde innan min BC och hur min kropp kändes då och att jag snart (?!.) kommer känna så igen!

Vad jag längtar mest efter nu är att få känna hur min kropp mår utan gifter, känna hur den mår vecka 4 efter sista behandlingen. För som det har varit under hela min behandlingsperiod så har jag sakta men säkert mått lite bättre för varje vecka för att i slutet på vecka 3 må nästan som förr enbart för att gå i däck igen måndag vecka 4 och så har det börjat om igen en konstant uppförsbacke. Som nu snart är slut. Konstigt hur svårt det är att mentalt inse det, att jag nu kan andas ut och sluta vara så rädd. Rädd för smärta, ledvärk, mardrömmar och allt annat jag kännt. 

11 november är redan idag en viktig dag för mig eftersom min yngsta dotter fyller 22 år då, nu kommer den även få symbolisera mållinjen eller slutet eller första dagen utan gifter i min kropp.

Då börjar en ny period av mitt liv som även den kräver strategier och rutiner för att hålla rädslan och ångesten borta och motivationen på topp. Låter lite kläm käckt men jag inser att det kommer att krävas mycket mental styrka och vilja för att inte tro att cancern är tillbaka varje gång jag får ont någonstans eller känner mig hängig eller blir sjuk. 

Jag tänker att jag med bra planering och återkommande samtal med min läkare, kurator och arbetsgivare kommer att klara av att komma tillbaka till livet och jobbet ganska snart, om än så för bara några timmar om dagen i början. Så jag kan vänja mig vid tempot och ljudet och interaktionen med många människor samtidigt allt det som det innebär att vara i ett socialt sammanhang.

Som jag längtar trots att min hjärna fortfarande ligger i "kemobrain" läge dvs. knappt orkar läsa, lyssna eller konversera. 

Förstår inte hur jag skulle ha klarat av den här tiden om det inte funnits så många serier och filmer att titta på som inte kräver någonting alls av sin tittare. Jag har formligen slukat intriger, kärlek, ondska, godhet och kommer knappt ihåg någonting. Läskigt eller skrämmande kanske du tycker men för mig har det varit befriande och gjort att mina sämsta dagar har gått över fort och den lilla energi jag haft har jag kunnat maximera till de stunder jag träffat er mina vänner eller familj.

Helgen som kommer åker jag till Vemdalen på Yoga retreat, en helg full av vila, harmoni och stillhet. Lugna samtal, god mat och natur.

Min kraftsamling inför den sista utmaningen!