Hösten blev naturligt uppdelad i kortare perioder, utifrån antalet behandlingar. 

6 behandlingar a’ 3 veckor kändes betydligare lättare att greppa rent mentalt än att tänka 4 månader framåt.

Nu har jag klarat av 5 behandlingar eller för att vara helt sanningsenlig håller på att återhämta mig från den 5:e. Mina biverkningar är lättare än tidigare men kroppen så mycket tröttare och slitnare vilket gör återhämtningen fysiskt jobbigare. Mentalt känner jag mig också svagare vilket är påfrestande, jag som kännt mig så stark och motiverad hela hösten. Det är nu jag får bita ihop och peppa mig själv varje morgon för att kliva upp ur sängen trots att jag egentligen bara vill dra kudden över huvudet och somna om, slippa dagen! Vilket jag förstås inte gör då det inte hjälper utan snarare skulle göra mig svagare och ännu mer i obalans. Allt jag tar mig för nu är så mycket jobbigare och kräver så mycket mer energi, energi jag inte har och som i sig tar så mycket längre tid att bygga upp! Trots det så försöker jag fylla mina dagar med någon form av aktivitet, även om det bara är en kort promenad eller dammsugning.

Tur att det snart är jul och att Nicole kommer hem ifrån Madrid. Har inte sett henne sen i augusti. Även om vi pratar varje dag och jag träffar Lina jätte ofta så längtar jag efter att få umgås med båda mina barn samtidigt och det i flera dagar. Tanka kärlek och kraft! 

Att det snöat ute gör det hela lite lättare, världen blir ljusare, mjukare och roligare. Vilket också gör det lättare att motivera utomhus aktiviteter. Igår fick jag en härlig stund med Lina ute hos Tinna och Alice i Svanäng. 

Frisk luft och häst mys.

Hur mysigt det än är med jul, kyla och snö så längtar jag till våren, ljuset och framför allt orken.