Min första resa sen BC tog över mitt liv. 

Idag känner jag mig så stark, pigg och sugen på att uppleva och se något nytt. Jag riktigt längtar efter att få sitta på en ute servering och titta på folk, överhöra pågående samtal och känna mig som en i mängden. Vilket jag inte gjort på många månader och verkligen lidigt av men nu när mitt hår börjat växa ut och nästan blivit en frisyr jag kunnat valt att klippa mig i och jag fått tillbaka glansen i ögonen så känner jag mig fin och bekväm med att visa mig bland folk.

Mycket av det som hände med min kropp och mitt utseende när jag blev sjuk och tvingades genomgå den tuffa cytostatikabehandlingen var någotjag jag bara var tvungen att ta och lida mig igenom. Vilket gick av sig själv då jag mådde så dåligt och inte riktigt orkade bry mig ändå. Nu när jag är påväg tillbaka och börjar må så mycket bättre så är det  betydligt mycket svårare att bara acceptera och gilla den förändring min kropp genomgått. Att jag mist ett bröst är inte det jobbiga,  jag har fått ett silikon inlägg jag kan använda, men sällan gör.

Det är snarare allt det andra!

Viktuppgång, oformligheten och stelheten blekheten, den torra hyn... saker som är så ytliga men så oerhört påtagliga speciellt när en ska orka sig tillbaka. Så att jag idag ser glansen i mina ögon gör mig så lycklig. Vad jag har kämpat för att ta mig hit. Så mycket lidande och smärta jag varit med om sen i somras. 

Nu kan jag verkligen se och känna att det bara kommer att bli bättre.