När jag påbörjade min " cancer" resa i augusti  lovade Tinna mig champagne och presenter när dom första 6 behandlingarna var klara.

Tror aldrig att champagne smakat så gott...och sällskapet varit så trevligt!

Det har sannerligen varit en tuff höst där jag som tur är har haft så mycket stöttning och peppning. Så märkligt hur "dödlig" sjukdom kan skapa så många positiva stunder. Hur samtal kan börja med ångest och rädsla och sluta med skratt som bubblar upp ur magens innersta. Den här hösten har varit bland det tuffaste jag gått igenom å ändå skulle jag inte vilja vara utan den. Jag har behövt vända och vrida på varje millimeter av mig själv för att uppbringa mod, ork och kraft. Samtalen jag haft med flera av er har tagit mig så mycket djupare in i mig själv. Jag har förkastat, återtagit och hittat nya sanningar eller lösningar på problem. Tittat på mig själv, mitt liv och mina val med "nya" glasögon. Förstått sammanhang, blivit arg och förundrad. Vågat utmana och blivit utmanad. Varit rädd, ledsen och känt mig ensam och oälskad. Kännt mig oerhört älskad och uppskattad. Fått uppskatta och ta emot hjälp. Tvingats bli mer tydlig i vad jag vill och behöver, framförallt gentemot mig själv men också gentemot min omgivning. Tankarna har snurrat i huvudet och gjort mig stundtals orolig och sömnlös. Men mest har dom gett mig en tro på framtiden. Fantastiska kropp som orkar ta så här mycket stryk.

Nu är jul och nyårs helgerna överstökade. Julen var härlig men väldigt energi krävande och jag som har absolut noll på energi kontot! Nyår sov jag mig igenom, trots försök med kort promenad, handling och toast Skagen!

Skönt att vardagen börjar och jag sakta men säkert kan börja ladda inför nästa fas i min behandling. Som ju är ytterligare ett steg i rätt riktning. 

Just nu mår jag sisådär!

Det kliar och sticker i kroppen, huden "brinner" jag är så himla trött och orkeslös men kan ändå inte slappna av och somna på kvällarna. Hjärnan är pigg och vill så mycket!!! 

Idéerna bubblar omkring i mig, idéer om vad jag vill göra, eller se, vilka jag längtar efter osv.

Orken tryter snabbt, jag blir rastlös och frustrerad. Inser att allt är en prövning i tålamod. Vilket inte är min starkaste sida men en sida jag har otrolig potential att utveckla. Alltid något!

Känns som att jag är mitt i "Livets utvecklingssamtal". 

Vet inte om tanken på det borde göra mig ledsen och vettskrämd eller glad och tacksam!

Ledsen över att det tagit så många år för mig att komma hit, vad hade hänt i mitt liv om jag haft det tidigare. Om jag vågat vara tydligare och ärligare och mer rädd om mig själv. Hur hade jag varit som kvinna, förälder, vän, kärlekspartner då?

Eller glad att jag vid 54 års ålder faktiskt får en möjlighet att förändra det jag själv inte är nöjd med!?. Att jag inte kommer att fortsätta som förut, om det nu inte är det jag väljer. Vilken gåva av livet att få stanna upp, tänka, omvärdera. Se på sig själv och samtiden! Våga välja och konkritisera.