Jag börjar sakta få tillbaka orken och känner mig starkare för varje dag som går. Varje promenad jag orkar ta gör mig så himla glad.  För att peppa mig själv och uppmuntra mina egna framsteg skriver jag upp antalet steg jag tar. Från att i början på veckan orkat gå ca. 1300 steg stödd  på någons arm orkade jag idag gå ca. 5000 steg. Vilken utveckling! Även om det innebär att jag måste vila en stund (för att vara helt ärlig en väldigt lång stund) när jag kommer hem så känns det som en seger. Det låter ju inte så ansträngande eller så jobbigt men tro mig efter fyra månader av de påfrestningar min kropp fått stå ut med så är jag nästintill förvånad att den ens tar ett enda steg! Det jag längtar allra mest efter nu är att få tillbaka min kondition så att jag orkar vara mer närvarande och ta vara på dagarna, hela min kropp skriker efter rörelse. Att somna trött av aktivitet istället för som nu av sjuklig cytostatika utmattning.

Det känns även som att min hjärna har blivit försatt i ett "vilo läge" kemo brain. Jag tappar ord och kommer av mig mitt i meningar  glömmer liksom bort vad jag pratar om, tappar tråden. Glömmer bort vad jag gjorde igår eller vad jag ska göra imorgon. Glömmer bort namn. Påbörjar saker och glömmer sen bort vad jag håller på med. Riktigt läskigt att inse hur starka de gifter jag fått verkligen är som påverkar min kropp så här! Läste en BC-blogg (bröstcancer) där kvinnan ifråga skrev att för henne hade det gått så långt att hon tillochmed började glömma bort ansikten. Vilket jag innerligen hoppas inte händer mig!!! 

Mitt i all hjärntrötthet så är det rätt komiskt och jag kan skratta åt hur fånig jag känner mig  när jag plötsligt inser att jag står mitt i köket och inte har någon som helts aning om varför!

För jag inser ju att det är ett tillstånd jag kommer att ta mig ur, det kommer att bli bättre, jag behöver bara tid att reparera och rehabilitera mig tillbaka till mig själv!

För allt jag vill nu är ju att leva!

Trots att min beskrivning av mig själv får mig att framstå som trött och overksam med lite eller ingen koncentrationsförmåga så lyckas jag ändå mobilisera stunder då jag är fokuserad och kreativ. Stunder då jag omvandlar min ångest och frustration till något positivt istället för att dra ner mig själv i "mordor" som Eva Rööse så härligt beskriver sinnesstämningen då vi krälar i vårt innersta gegg och hänger oss åt självömkan, förakt och bitterhet. Vilket isig kanske inte vore så konstigt om jag gjorde men som jag försöker undvika då jag inte tror att det leder till något positivt eller konstruktivt. Snarare tvärtom! 

Veckans kreativa stunder ledde till skapandet av torson "NY BÖRJAN"