Söndag, 5 dagar efter 1:a behandlingen
(null)

Idag vaknade jag till en härligt lite kall men solig morgon, så vackert och skönt.  Min kropp verkar må bättre.  Äntligen, för det känns som att jag varit till helvetet och återvänt,  

Dom två sista dagarna har varit fruktansvärda, ont i hela kroppen. En obeskrivlig värk  i själva skelettet. Senorna har dragit ihop sig, musklerna har ömmat. Hela kroppen har känts öm och varm, som ett stort varit sår inuti. Det har brunnit i skinnet och alla mina slemhinnor ömmar. Munnen gör ont, mina tänder värker, när jag snyter mig så blöder det.. allt jag stoppar i munnen smakar metall. Det enda som hjälper är att suga på isbitar.

Hur är det möjligt? Trodde i många timmar att min kropp inte skulle orka med så starka gifter. Att den helt enkelt skulle lägga av. Rädslan när en ligger där å fryser i sängen, bortdomnad men inte sovande utan att veta hur länge detta ska pågå. Tror jag måste ha känt av varenda biverkning en kan få.?! 

Jag förberedde min kropp så noga jag bara hann och kunde inför  cytostatika behandlingen. Detoxade bort så många gifter som möjligt, drack och åt fibrer och nyttigheter. Läste och läste och läste om olika födoämnen, tillskott, yoga positioner, meditationer. Fastade  dygnet innan behandlingen då jag läste att det gör kroppen mer mottaglig och kan hjälpa processen. Ett sätt för mig att ta kontroll över mig själv och ta kommando över min situatione.  Om jag nu inte kunde styra över det faktum att jag drabbats av cancer så kan jag iallafall styra över hur jag tar hand om min kropp under tiden och efteråt. För mig känns det jätte viktig att påverka det jag kan påverka. Bestämma över min kropp och mitt mående, min mentala hälsa. Att vara snäll mot mig själv och försiktigt försöka hitta en väg igenom sjukdomen istället för att bli ett offer för den.
Nu har jag (förhoppningsvis) tagit mig igenom första prövningen och kommit fram på andra sidan. Lite stukad, super trött, lätt illamående men ändå lite lite hungrig. En seger!!! Lite starkare, lite klokare och nu vet jag vad som kommer. Nu kan jag förbereda mig mentalt inför nästa drabbning, lägga upp en strategi, ett förråd av kraft att ta till när jag blir svag och ledsen. För det var nog nästan den biten som var jobbigast att tackla. Ledsamheten. Inte sorg eller varför jag? Utan ren ledsamhet när tårarna bara rinner och kroppen känns genomskinlig, när en nästan inte orkar andas för att det gör så himla ont i själen! Så mörkt som det kändes då det har jag nog aldrig känt förut! Obeskrivligt, svårt att ta på eller att uttrycka. 
Men så har jag heller aldrig behövt möta döden. För det är ju faktiskt det jag gör varje dag nu. Befinner mig vid sidan av medveten om att cancer dödar men även kan botas i många fall.  Skrämmande och omtumlande. Ett drastiskt sätt att ges perspektiv på ens liv, men samtidigt vilken gåva. En chans att göra upp med sig själv, eller ialla fall att börja tänka på hur en använder sig av sin tid och hur en vill att framtiden ska se ut. Vara snäll med sig själv! 
Jag har lovat mig själv att jag ska börja lyssna. På mig.
Vad vill Jag? 
Vem är Jag? 
Vem vill Jag vara? 
Vad drömmer Jag om?

För jag är inte så säker på att jag vet det!!!


Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress