Min garderob känns inte heller riktigt i synk med mitt nya utseende. Alla mina kläder som jag tidigare älskade känns så främmande som om någon annan valt vad som hänger där! Så märkligt hur en kan känna sig så främmande inför sig själv å det bara beroende av håret. Så ytligt men så verkligt! Jag har inte gråtit så många gånger sen jag fick mitt cancer besked men jag har gråtit flera gånger om dagen sen jag rakade av mig håret. Så frustrerad... arg på mig själv och jag skäms över min ytlighet, att utseendet är så viktigt! Vilket det egentligen inte är, visst är det viktigt att känna sig fin och tycka att en är fin själv men att det skulle vara så här stort det trodde jag inte. 

Ytterligare en lärdom om mig själv. Intalar mig att jag behöver vara snällare mot mig själv, lära mig att acceptera det som är för att orka gå igenom det som kommer för det är ju mycket jobbigare både fysiskt och psykiskt! 

Jag har iallafall trots hysteriska kläd nojor tagit mig i kragen och gått ut bland folk trots att jag fortfarande har väldigt dåligt immunförsvar. Jag behöver gå ut för att se något annat än mitt eget hem, se och bli sedd för att inte bli galen av uttråkning!

I måndags åt jag lunch på stan med min mamma som är här på besök från Sthlm och Lina. Spännande och läskigt! Ute för första gången utan hår! Totalt utlämnad åt allt och alla! Allas blickar som jag naturligtvis tror handlar om mig och mitt icke hår! Hahaha eller så bryr sig ingen? 

Träffade både vänner som vet om mitt tillstånd och bekanta som inget vet. Reaktionerna är verkligen olika, dom flesta vågar möta min blick och fråga vilket jag uppskattar då det blir så mycket lättare för såväl mig som dom. Sen finns det dom som nästan undviker att möta min blick för att dom inte vet hur dom ska agera eller förväntas agera. Det gör mig ledsen för det finns inget rätt eller fel. Jag förstår att det är svårt att veta hur en ska möta mig men det bästa är att bara vara sig själv, jag förväntar mig inget annat än att bli hälsad på. Ställ dom frågor ni har jag svarar gärna och mår så mycket bättre av att få prata om min sjukdom och om hur jag mår. För det här är min vardag och kommer så att vara en lång tid framöver. 

För att ytterligare utsätta mig för verkligheten så gick jag på Jazzklubben på måndagkväll med Ingela och mamma för att lyssna på Violet Green. 

" A tribute to women pioners in blues and rock’ n roll"

Så himla bra! Sex briljanta svenska kvinnliga musiker som bjöd på en historisk musik lektion om kvinnliga förebilder inom musiken på 1900-talet. 

Väl värt all trötthet jag kände på tisdagen. För det är baksidan av cellgifter, jag är så trött nästan hela tiden. Inte trött så att jag måste ligga i sängen och sova men trött så att jag inte orkar läsa eller göra något. 

Idag är jag mycket piggare och gladare, njuter av solen som lyser ute. Längtar efter en promenad ute i den härliga höga kalla luften och  känslan av att få "sparka" i höstlöven.