Mycket känslor som rör sig i huvudet och kroppen. En nästan förlamande rädsla för att må lika dåligt som efter första gången.  Att ha så ont i kroppen, ont i munnen att inte kunna äta pågrund av det och pågrund av metallsmaken i munnen. Att bli lika känslig för infektioner vilket i sig leder till att jag behöver isolera mig ännu mer. 

Det är så mycket tankar och funderingar som väcks just nu. Tankar om ensamhet, relationer, vänskap, val!

Hur hade jag upplevt min situation om jag levt i en relation? Hade det varit lättare? Roligare? Enklare? Hade jag fått det emotionella stöd jag behöver eller hade det blivit svårt och ledsamt! Dom senaste åren har jag funderat mycket på det här med att leva ensam! Till stor del är det ju så himla mycket enklare. En får bestämma själv, göra det en vill, umgås och prata med vem man vill, bejaka sin nyfikenhet. Å andra sidan krävs det att en är stark för att orka vara initiativtagare för att saker ska hända. Öppen för andra människor och villig att öppna upp sig själv gång efter annan för att knyta nya mänskliga relationer. Härligt men också Ganska tröttande. 

Hade det varit enklare att leva i en par relation där mycket bara blir som det blir för att en inte behöver anstränga sig hela tiden eftersom man är två. Samtalet pågår oavsett dag eller aktivitet. Är det verkligen så mycket enklare?

Är det ens möjligt att en person kan fylla alla dom tomrum en har? Att en person kan ha alla dom egenskaper en söker. För mig som inte hittat den personen känns det ganska ohållbart och lite förmätet att ställa så höga krav på en och samma person. Vore det istället inte sjystare och så mycket roligare att sprida ut ens behov på fler personer som isig är bra på olika saker och som kan tillfredsställa olika behov och lustar en har. 

Tankarna snurrar!!!

Eftersom jag har levt i bägge dessa världar så bygger jag mina tankar utifrån fördelarna och nackdelarna med bägge sätten. För det är härligt att leva i en relation men det är också härligt att leva med sig själv. Att verkligen lära känna sig själv och förhoppningsvis bli lite klokare och tydligare med vad en vill. Ett pågående arbete oavsett val. 

Men jag kan ändå inte komma bort ifrån det faktum att hur nära jag än är min familj och hur många riktigt nära vänner jag än har så känner jag mig ensam och rädd just nu! Det kanske är det som är människans svaghet att till syvende och sist så är vi alltid ensamma!

Ligger i soffan och bara stirrar i taket mentalt slut. Arg på mig själv för att jag faller ner i den här gropen samtidigt som det är skönt att inte hela tiden vara så stark. Det här är ju bara början och jag kan nog förvänta mig att det faktiskt kan bli värre innan det vänder och blir bättre!!!