Lördag morgon
Nu har jag vaknat till liv efter min första natt på sjukhuset. 

Så varför är jag här?

Ja, det är nog helt å hållet mitt eget fel eller mitt sätt att se på smärta och hur mycket en kan/ska/orkar stå ut med innan en klagar. Jag lär mig så mycket om mig själv under den här resan både bra och mindre bra saker. Inte helt lätt att släppa kontrollen och öppna upp för all den hjälp som finns att få. Det svåra för mig är att inse att jag faktiskt behöver hjälpen tidigare än jag själv känner eller tror. Att inse att jag faktiskt ska fråga om hjälp, att det förväntas av mig att jag ska göra det! Så svårt! Det har alltid varit svårt för mig att be om hjälp jag har hellre gett den. Men nu behöver jag lära mig att det är så det är. Jag är inte besvärlig, jobbig, krävande. Snarare tvärtom. Min läkare sa att det blir svårt att ledsaga mig genom min sjukdoms resa om jag inte hör av mig och berättar hur jag mår eller har det i tid. Att det snarare är negativt att vara seg och uthållig. Ett helt nytt mindset. Svårt!!! 
Men jag förstår vad hon säger och försöker ta det till mig. Bara så svårt att ställa om min hjärna som är programmerad utifrån "kan själv" "var inte till besvär" "vänta lite så blir det nog bättre". Vet inte om det handlar om överlevnads instinkt, dålig självkänsla eller rädsla. Helt klart så har det inte varit till min fördel den här gången. 

Jag har mycket att arbeta med och det kan ju bara bli bättre, för hur kan en veta vad som är rätt eller fel i en situation som är så absurd som den jag befinner mig i. 
Trots att jag fick otroligt mycket information om allt inför min första cellgiftsbehandling så förstog jag inte riktigt hur jag skulle må eller reagera såväl mentalt som fysiskt. Inte konstigt alls eftersom alla reagerar olika och jag dessutom får den tuffaste typen av sytostaika en kan få. Bara där skulle jag med facit i hand ha lyssnat noggrannare och varit mer uppmärksam på mitt mående. Det som hänt som gör att jag nu ligger inlagd är att jag efter behandlingen mådde relativt bra tisdag kväll, onsdag och torsdag fram till kvällen. Jag åt relativt bra. Drack mycket vatten och te. Hade de biverkningar jag hört och läst om vilket jag accepterade och kunde leva med. Tyvärr så mådde jag sämre och fick fler biverkningar. Fortsatte vara trött, fortsatte bita ihop. Fortsatte göra saker och tänka att "jaja det är väl så här det ska vara".
 Utan att jag själv förstod så åt jag mindre och mindre eftersom allt smakade metall och munnen värkte. Jag drack för lite i relation till vad jag behövde. Innan min cancerdiagnos hade jag gått upp 5 kilo vilket inte alls gjorde något men vad det innebar nu var att jag inte reagerade nämnvärt på att jag gick ner nästan 4 kilo på knappt 2 veckor. Min vikt var ju inte lägre än vad den brukade. Så knäppt hur hjärnan fungerar. Jag mådde ju inte super dåligt eller?!. Jag var bara så trött och yr. Ändå försökte jag hänga i fast i ett lite för högt tempo. Tur att kroppen satte stopp då jag säkert skulle kunnat hänga i ett tag till innan min hjärna förstod att jag behövde hjälp. Trots feber ringde jag inte på torsdag kväll utan väntade tills fredag morgon. Tror ni förstår, inte ens då gjorde jag rätt! Hur jävla dum i huvudet får en bli egentligen!!!
Så när jag väl ringde fredag morgon var det bara att åka upp till sjukhuset och ta en massa prover. Och nu önskar jag att jag kunde säga att jag blev skjutsad men nej då! Jag tog bilen och åkte upp själv. Jag erkänner att jag tänkte om så bara för en micro second att det kanske inte var så smart men det var enkelt å jag skulle ju åka hem direkt efter provtagningen! Eller hur?!,
Ganska direkt när jag kom till sjukhuset så fick jag skäll för att jag inte hört av mig tidigare. Mina värden visade sig vara rätt dåliga. På tok för lite vita blodkroppar för att släppa hem mig. Jag behövde antibiotika för att få bukt med problemen i munnen och halsen. Näringsdropp för att få bukt med min uttorkning och medicin för att få min kropp att producera fler vita blodkroppar. Det kändes som att få smisk på fingrarna! Dum flicka! Skäms!

Nu har jag fått två påsar näringsdropp, tre påsar antibiotika, en spruta för dom vita blodkropparna och munskölj för att dämpa det onda i min mun. Jag har fortfarande svårt att äta eftersom det ömmar men mest för att allt smakar metall. Jag är helt enkelt inte sugen på varken mat eller dryck och tyvär så hjälper inte sjukhus maten till att väcka mina smaklökar. Den har stor potential om jag ska vara mild i min kritik och jag ifråga sätter även starkt dess näringsvärde.
Dagens frukost:
Ljummen klibbig havregrynsgröt med havremjölk och lingonsylt till det en smaklös svampig brödbit med en torr gurkskiva och en mjuk tomat bit.

(null)

Gårdagens middag:
Sönderkokt broccoli, ok bönor, gummiaktig morötter, ok falafel, potatis som inte går att beskriva med en sås som jag inte ens ville smaka på.
(null)

Tur att Nicole köpte med sig ett Vego mål från Max när hon kom med saker till mig tidigare på dagen. 
Typ det enda jag var sugen på... vilket enligt Nicole verkligen bekräftar att jag är SJUK eftersom jag aldrig är sugen på snabbmat!
Maria och Ingela ledsen att jag missade vår inbokade lunch date vi får göra ett nytt försök nästa vecka.

(null)



Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress